Insurrection, den nionde filmen i Star Trek-franchisen, anses tillsammans med Star Trek V: The final frontier vara den svagaste av de till dags dato tio långfilmerna. De mest inbitna trekkie-fansen ogillar den för att den i kontrast till sitt epitet, rymden, mest utspelar sig på en naturskön planet vars naturliga invånare hotas av tvångsförflyttning, och till och med regissören Jonathan Frakes (som ju själv är en av hörnpelarna i skådespelarensemblen i The next generation-serien och som regisserade den förra filmen, First contact) verkar enligt en kommentar i extramaterialet tycka att filmens handling är "svagare" än i den förra. Jag vet inte riktigt om jag håller med honom om det.

På en planet i avlägset hörn av rymden bedriver Starfleet tillsammans med den mystiska Sona-rasen förberedelser för att i hemlighet förflytta den lilla Baku-populationen till en annan, liknande planet. Deras hemvärlds ringar utsöndrar nämligen en viss sorts strålning vars effekt har den mest eftersträvansvärda gåvan av dem alla - den ser till att alla på planeten aldrig åldras, och skänker på så vis evigt liv. Men för att dess effekter ska kunna komma resten av Federationens invånare till gagn måste hela ringsystemet utsättas för en process som gör att själva planeten blir obeboelig. Då Captain Jean-Luc Picard (Patrick Stewart) och resten av besättningen på U.S.S. Enterprise bestämmer sig för at bege sig till planeten för att rädda deras besättningsmedlem Data (Brent Spiner) då dess androidsystem lett honom att attackera och avslöja Starfleets spionanläggning på planeten, finner de tecken som tyder på att allt inte står rätt till. Det blir snabbt tydligt för Picard att Starfleet, den organisation han vigt sitt liv åt, har valt att gå i en riktning som tvingar honom till drastiska åtgärder.

I denna film utsätts Picard, till skillnad från i den förra filmen, för ett moraliskt dilemma. Valet står mellan de principer han levt efter under hela sitt liv - eller fortsätta representera den organisation som en gång lärde honom dem. Och det är det som gör filmen så intressant. Medan First contact i stort var en actionfilm, om än välgjord, så ligger Insurrection snäppet över. Visst - det babblas fortfarande en uppsjö av fejk-tekniska patentlösningar, men här finns ett upplägg som fascinerar. Frakes sitter dessutom lagom bekvämt i registolen - han fortsätter med den lite avvikande visuella stilen som han etablerade i sin förra film, och gör på så vis ett säkert avtryck på ett annars, cinematografiskt sett, ganska så ordinärt material. Med Insurrection sätter Frakes en standard som tyvärr inte håller sig till nästa film, den av Stuart Baird regisserade Nemesis.