Det blev inte mer än så här. En serie som hade den djupaste världsrymden som skådescen nådde aldrig längre än till de yttre gränserna av en fjärde säsong. Inte sedan den första Star Trek-serien har en Trek-serie inte uppnått de sju obligatoriska säsongerna. Nog kan väl detta lite pikanta faktum säga allt som behöver sägas om seriens meriter? Svaret blir ett rungande JA och ett lika förtvivlat NEJ. För även om det är tydligt att Paramounts megafranchise börjat gå på tomgång, så pekar mycket på att vad som var en lovande tredje säsong och en tight fjärde säsong hade kunnat utvecklas till en väldigt bra science-fictionserie. Seriens grundläggande problem var dock att det tog hela tre säsonger för den att hitta sin form. Föregångarna The Next Generation och Voyager hade samma problem, där den sistnämnda inte blev intressant förrän Jeri Ryan´s Seven of Nine kom med i serien. På liknande vis blev Enterprise intressant då den först till fullo i denna fjärde säsong började gestalta det som de exekutiva producenterna Rick Berman och Brannon Braga sade sig vilja göra med serien vid dess start - att återknyta till den första, klassiska Star Trek-serien med historier som fördjupade dess fantastiska arv.

I retrospektiv är de två första säsongerna till sin framställning radikalt annorlunda än de två sista, inte minst denna fjärde. Det är onekligen seriens nye exekutiva producent Manny Cotos förtjänst. Han insåg behovet att överge Bermans älsklingsform av en TV-serie där varje avsnitt skulle vara en avskild historia och där hela säsongs-intriger var en hårresande tanke. Hans partner Braga har till exempel offentligt vittnat om att de inte hade en heltäckande handlingsplan för den tredje säsongen då de började spela in den. Vad gäller denna säsong så skiljer den sig åt från både de två första säsongernas standalone-avsnitt och förra säsongens heltäckande handling. Istället har man satsat på mestadelen dubbelavsnitt och ett par mini-trilogier, som ger möjlighet till ett större handlingsark och en fördjupning i karaktärerna. Med i beaktningen får man också ta det faktum att de deltagande i stort sett visste att detta skulle bli seriens sista säsong, varför man tillåtit sig att ta ut svängarna på ett sätt som man borde gjort redan från början.

Förra säsongens cliffhanger följs upp av dubbelavsnitten Storm Front, del ett och två. Och tanken på onda utomjordings-nazister är något så ovanligt som en riktigt, riktigt dålig idé som blir till en av seriens ljusaste stunder. Efter att ha räddat jorden från en fullskalig förstörelse av Xindiernas planethotande rymdvapen, transporteras Archer och besättningen tillbaka i en alternativ historieverklighet där halva USA är invaderat av nazisternas styrkor anno 1944. Det är tydligt att en utomstående kraft har hjälpt Tredje Rikets framfart på ett icke önskvärt vis, och det blir Archers uppgift att tillsammans med en överraskande medhjälpare och en gammal vän att återställa historien till dess korrekta utslag. CGI-scenerna med en graciös U.S.S. Enterprise som glider genom New Yorks stadsbild 1944 i andra delen av dubbelavsnittet är i sig värda att inhandla boxen för. Makalöst snyggt - och på en TV-budget dessutom! Dessa två avsnitts största nackdel är dock att relationen mellan Archer och den svarta motståndskämpen Alicia påminner för mycket om den mellan Picard och Lilly i den åttonde långfilmen Star Trek: First Contact, och att det blir ett abrupt slut på Det Kalla Temporala Kriget. I fyra år har Berman och Braga retat oss med ett spännande, men illa förvaltat underliggande koncept (där vi till och med fått en smygblick på framtida U.S.S. Enterprise J!), ett koncept som de inte själva ville ha att göra med då det var Paramounts förslag, för att sedan fullständigt borsta det under mattan. Ännu ett bevis på producent-duons daterade kompetens.

I efterföljande avsnittet Home får vi se konsekvenserna av besättningens säsongslånga kamp för att rädda jorden. Archer och hans mannar tas emot som hjältar vid en mäktig ceremoni i San Fransisco. Och då Enterprise genomgår omfattande reparationsarbeten samtidigt som dess systerskepp, NX-02, U.S.S. Columbia fortskrider mot sin rymdsättning, passar Archer på att lufta sina aggressiva känslor för Gary Grahams underbart spelade Vulcanske ambassadör Soval. T´Pol tar med sig Trip hem till Vulcan för att upptäcka att hennes val att lämna High Command för att bistå Enterprises besättning i början av dess resa genom The Delphic Expanse, har fått grava konsekvenser för sin mor T´Les´s karriär. Samtidigt ger Archer sig ut på en bergsklättringsrunda för att rensa all frustration han burit med sig under det gångna året, men får sällskap av Columbias Captain Erika Hernandez. På Vulcan tvingas Trip bevittna hur kvinnan han älskar fullföljer en sedan länge avtalad pakt - T´Pols bröllop med Koss. Ett intimt avsnitt som ibland träder på den klumpiga sidan av trovärdighetens register, men som ändock är en välkommen paus från den gångna säsongens actionspäckade avsnitt. Skillnaden mellan Connor Trinneers skådespelartalang och Scott Bakulas är milsvida - medan Trinneer beträder djupa nyanser är Bakula lika hopplös som ointressant. Kanske är det detta som varit seriens fel under hela dess existens. Bakula kan mycket väl vara den enda felcastade huvudrollsinnehavaren i en Trek-serie till dags dato? Efter vad som i mångt och mycket var en familjeversion av Star Trek i Voyager-serien borde man ha gått åt motsatt håll med kaptensval. Man skulle visat större mod i valet av en mörkare och tyngre skådespelare än Bakula.

Efter Home drar den första trilogin avsnitt igång. I Borderland, Cold Station 12 och The Augments får vi en rejäl retrodos vad gäller bakgrundshistoria till långfilmen Star Trek II: The Wrath of Khan. De genförstärkta Augmenterna, den mörkaste sidoeffekten av Det Tredje Världskriget, återvänder för att befria sin skapare Dr. Arik Soong, i ett kärt återseende av The Next Generation-skådespelaren Brent Spiner (den klassiska paradrollen som Data). Med en plan att väcka till liv de tusentals embryona som jorden gömt på en hemlig forskningsstation, vill de utlösa ett slutligt krig mellan människorna och Klingonerna, som i slutändan ämnar leda till att Augmenterna ska kunna överta makten i båda maktsfärerna. Tre actionspäckade avsnitt som väldigt sällan tappar nerven.

Härefter kommer ytterligare en trilogi, denna gång Vulcan-betonad. I The Forge, Awakening och Kir´Shara får vi en djup inblick i vad som till största delen varit en okänd Vulcansk mytologi, och förklaringen till skillnaden mellan denna tidsålders Vulcaner och de från framtidens inkarnationer. Efter en mystisk attack på jordens konsulat på Vulcan, som lämnar Admiral Forrest död efter att ha räddat livet Ambassadör Soval, visar det sig att T´Pols mor T´Les är en del av den terroriststämpade Syrranit-orden. Men vad vill Syrraniterna egentligen? T´Pol anar oråd och ger sig tillsammans med Archer ut på en ökenvandring för att finna svaren på vad som kommer att bli den mest dramatiska omvälvningen i det Vulcanska samhällslivet sedan de skildes åt från sitt sedan länge försakade brödrafolk, Romulanerna. Och i en ödets ironi blir det Archer, som burit agg mot Vulcanerna sedan han var liten, som blir bäraren av Vulcanernas stamfader Suraks själ.

Härefter kommer två mer eller mindre fristående avsnitt. I Daedalus bjuds vi på ett intimt kammarspel och ett fint gästspel av skådespelaren Bill Cobbs i rollen som transportörens uppfinnare, Emory Erickson. Han kommer till Enterprise för att genomföra revolutionerande experiment som kan komma att förändra rymdfartens grundvalar. Men i verkligheten är han där av en mycket mer personlig anledning än så. I avsnittet Observer One bjuds vi på ännu en av dessa typiska avsnitt där rymdskeppet och dess besättningsmän intas av främmande rymdvarelser för att studera oss. Det är häpnadsväckande att ett sådant här avsnitt tilläts att ta plats i vad man visste skulle bli seriens sista säsong.

Härefter kommer ytterligare ett par följetonger. I Babel One, United och The Aenar ökar konflikten mellan Andorianerna och Telluriterna. Det visar sig att en av Alfakvadrantens mest tongivande ras ligger bakom ett riktat försök att destabilisera regionen. Ännu ett fantastiskt gästspel av Jeffrey Combs som Andorianen Shran, som, har det sedan seriens avslut avslöjats, skulle blivit en reguljär medaktör i en eventuell femte säsong. Det är först i scenerna mellan Bakulas Archer och Combs Shran som Archer överhuvudtaget blir intressant.Här finns samma giftiga kommentarer och exempel på ovillkorliga manliga vänskap som återfinns mellan Kirk, Spock och McCoy i den originella serien. Archers relation till Trip har alltid varit en trygg en i det att de ständigt varit vänner. Men då spydigheterna flyger mellan Archer och Shran kan man inte göra annat än att skrika ut av ren förtjusning, samtidigt som man i de mer dramatiska scenerna nästan får en klump i halsen.

I Affliction och Divergence ges vi en fantastisk förklaring till skillnaden mellan Klingonernas framställning i Kirks era och Klingonerna i Picard, Sisko och Janeways era. Sedan ännu ett standaravsnitt i Bound (för att inte nämna råsexistiskt). Men sedan kommer två avsnitt som är rena rama julafton för alla äkta Trekkies. I In a Mirror, Darkly får vi en inblick i Spegeluniversat, och en förklaring till vart U.S.S. Defiant tog vägen i ett klassiskt Kirk-avsnitt. Att se ett klassiskt Constitution-klass skepp i en ny CGI-skrud gör an alldeles salig. Två rejäla retroavsnitt som garanterar en rejäl portion dramatik men även humor.
I Demons och Terra Prime dras vi tillbaka till denna sidan verkligheten och hem till Jorden, där den xenofobiska extremistgruppen Terra Prime hotar att jämna Starfleet Command i San Fransisco med marken om inte alla utomjordingar lämnar jorden för all framtid. T´Pol och Trip hamnar mitt i dramats centrum då det visar sig att de till sin stora ovetskap har en dotter tillsammans...

Denna series sista avsnitt är ett avsnitt som det debatterats flitigt kring i Trek-världen. I These Are the Voyages... gör vi ett kärt återseende av Jonathan Frakes och Marina Sirtis i sina paradroller som Riker och Troi från The Next Generation-serien. Riker använder en holosimilation av NX-01´s sista uppdrag för att ta ett viktigt beslut i sin egen tid. Det är mycket som är intressant med detta avsnitt, men också mycket som är sorgligt - och inte bara på grund av de konsekvenser avsnittet för med sig för en av dess centrala karaktärer. Alla andra moderna Trek-serier har fått ett fullspäckat dubbelavsnitt för att avsluta serien. The Next Generation och Deep Space Nine fick fantastiska avslutningar, medan händelserna i Voyager var allt för plötsliga för att verkligen fungera fullt ut. Men här är det än värre. Och även om det är roligt att återse både Riker och Troi, för att inte nämna en liten röstcameo av Brent Spiners Data och en fusk-cameo för Picard, så är frågan om inte denna series avsnitt endast skulle berört Enterprises besättning och inte varit ett försök att knyta ihop banden av 18år av modern Star Trek-historia. Men det är oförnekbart att seriens avslutande montage med tre av franchisens vackraste damer är en geek-fest av sällan skådat slag - och i fantastisk CGI-version dessutom!

Enterprises DVD-boxar är tillsammans med boxarna för Star Trek: Deep Space Nine de snyggaste i hela utgivningen. Men nu blev det inte mer än det här. För bortom den bioliknande cinematografin och de oftast häpnadsväckande specialeffekterna, bra skådespelarinsatser av Joleen Blalock, Connor Trinneer och John Billingsley så gjorde en trött producentduos mediokra insatser att en TV-historisk franchise ändades med en bitterljuvt avsked för en Star Trek-serie som ständigt gav smygblickar av en serie som kunde ha varit så mycket mer. Men den fjärde säsongen är otvetydligen seriens bästa.