Det blir bara bättre och bättre. Efter två haltande säsonger av Star Trek: Enterprise når man nästan hela vägen fram i den tredje säsongen. Efter den spännande cliffhangern i slutet av den andra säsongen, med en kolossal attack på Jorden vilket resulterat i över sju miljoner döda, beordras Jonathan Archer (Scott Bacula) och hans besättning in i Delphic Expanse, ett område av rymden som är omtalat för sina dödliga resultat på besättningar som ger sig in i dess näste. För det är nu det börjar bli riktigt bra, med ett säsongsövergripande ark som gör att denna säsongen troligen är den mest intressanta sedan Deep Space Nines dagar. Och även om Archer inte är någon Benjamin Sisko och karaktärsdjupet och manusförfattandet är på en lika hög nivå som den nämnda serien, så är det här ändå gjort med tillräckligt stor ambition och känsla än vad man kunnat vänta sig av producenterna Rick Berman och Brannon Braga. Borta är nu den luddiga naiviteten - med jakten på det vapen som man vet byggs någonstans i området av Xindi-raserna, kommer även en nerv som inte funnits i serien tidigare. Frågan är dock om detta inte beror på att Manny Coto tillåtits komma in i producentringen.

Visuellt har Star Trek aldrig sett så här bra ut. De senaste årens revolutioniserande höjning av standarden inom TV-mediet vad gäller cinematografin gör sig gällande även i Enterprise, och i fler fall än inte, lyckas man göra underverk med en TV-baserad budget för specialeffekter. Rymdskeppssekvenserna är häpnadsväckande läckra, och även många av de interagerande CGI-sekvenserna. Men när man börjar bli giriga och använda sig av CGi för att ersätta skådespelarna för vad som menas vara maffiga perspektivbilder, åstadkommer man inget annat än en lergubbeliknande kreation av visuell pinsamhet, som ser ut som legogubbar som går omkring.

Archer tvingas känna på tyngden av att ha en hel världs öde på sina axlar. Det skepp han tog befäl över för två år sedan är inte längre samma skepp - och det har sannerligen inte samma uppdrag. Utforskning är ersatt av krigets lagar; under säsongens gång får vi så se honom tänja på sina moraliska riktlinjer till den vidden att hans handlingar kommer att hemsöka honom för resten av sitt liv. Samtidigt utvecklas Tuckers och T´Pols relation på ett intimt håll; Jolene Blalock, producenternas sexistiska utnyttjande av hennes yttre behag åsido, visar upp en veritabel arsenal av imponerande skådespelarinsatser.

Samtidigt blandas topparna av avsnitten med ett par ordentliga lågvattenmärken. Första avsnittet The Xindi är något av ett antiklimax men innehåller ändå tillräckligt mycket substans för att locka till vidare tittning; Anomaly sätter an en mörk ton, medan tredje och fjärde avsnitten Extinction och Rajin är manusförfattande på sparlåga, så även femte avsnittet Impulse, som handlar om zombieliknande Vulcaner. I Exile får vi ett Hoshi-centrerat avsnitt och det är först i The Shipment som vi verkligen kommer tillbaks på spår i den övergripande jakten på vapnet. Åttonde avsnittet Twilight visar på Trek när det är som bäst: alternativa tidslinjer och konsekvenser; kampen mot klockan som tickar - perspektiv som vidgas. Efterföljande avsnittet North Star är ett avsnitt i Kirk-frack, och i Similitude skiner universums okända högre makter mot Star Trek när Connor Trineer får en chans till lågmält storspel som sin rollfigurs klon. Carpenter Street tar Archer och T´Pol tillbaks till Detroit anno 2005, och i Proving Ground får Enterprise hjälp av en gammal vän. Jeffrey Combs återvänder i sin underbart charmiga rolltolkning som Andorianen Shran. I Stratagem får Archer en chans att lära känna mannen bakom hotet mot jorden, och i Harbinger är det så äntligen dags att spy ur sig lite av den ånga besättningen känt sedan årets början. Doctors Orders är en i grunden enkel historia, men som visar sig vara nog så underfundig.

De sju avslutande avsnitten är otvivelaktigen säsongens bästa. De hör samman på ett mer flytande vis än säsongens tidigare avsnitt. Så när vi väl anländer till Azati Prime, får vi bevittna både välkomponerad dramaturgi med hisnande specialeffekter. I Damage ställs Archer inför ett etiskt dilemma som kommer få långtgående konsekvenser, och i The Forgotten argumenterar Archer inför Xindi-raserna för Jordens överlevnad. I smått underbara E2 får vi möta de framtida släktingarna till Enterprises besättning, bland annat Trip och T´Pols gemensamma barn... The Council, Countdown och Zero Hour bildar tillsammans en avslutande trilogi som bådar gott inför den fjärde säsongen. Att Zero Hour sedan slutar på ett så absurdt vis, är ett tydligt tecken på att det fortfarande finns gott om kreativitet inom Trek-franchisen, om man bara vill.

Boxen är laddad med intressant extramaterial, bland annat borttagna scener, ett bloopers-reel, en varm featurette om Connor Trinneer samt en drös andra mer eller mindre intressanta inblickar i både den övergripande handlingen över säsong 3, men även verkligheten bakom kameran.

Att det sedan tog två tidvis väldigt långa säsonger att nå denna punkt, kan vara förlåtet med tanke på slutresultatet.