Det inleds hyfsat men fortsätter trögt. Den femte Star Trek-serien har i mångt och mycket de bästa förutsättningarna av de alla. De har den starkaste ensemblen, möjligen med undantag av tredje serien Deep Space Nine, och den allra senaste CGI-tekniken till sitt förfogande. Samtidigt är det smärtsamt uppenbart att Rick Berman och Brannon Braga, seriens exekutiva producenter och huvudförfattare, harvar runt i tomgångsträsket. För den här första säsongen av Enterprise är i mångt och mycket inte mer än en blandning av redan producerade avsnitt från både The Next Generation och Voyager.

Skillnaden gentemot de fyra föregående serierna är tidslinjen. Denna serien utspelar sig före alla de andra och cirka ett hundra år efter händelserna i åttonde långfilmen Star Trek: First Contact. Efter ett förödande tredje världskrig och den första kontakten med Vulcanerna (odödligförklarade sedan Leonard Nimoy gestaltning av Spock i den originella serien från 1960-talet) har mänskligheten enats. Krig har dött ut och fattigdomen utrotad. Nu är de, trots starka protester från Vulcanerna som alltsedan den första kontakten inte gjort annat än skakat på huvudet åt människornas ologiska och impulsiva natur, redo att bege sig utanför sitt eget solsystem. Av det skälet har det första warp 5-skeppet konstruerats: NX-01, även känt som U.S.S. Enterprise.

Skeppets befälhavare utgörs av Captain Jonathan Archer, gestaltad av Scott Bakula, mest känd från den kultförklarade 1980-talsserien Quantum Leap. Och det är redan här som upplägget börjar gå vajsing. För medan resten av ensemblen flertalet gånger uppvisar stor potential, förutom den irriterande, urusla skådespelaren Anthony Montgomery i rollen som Ensign Mayweather (i stort en upprepning av Garrett Wangs karaktär Ensign Harry Kim från Star Trek: Voyager) är både Scott Bakula som skådespelare och hans karaktär Archer direkt ointressanta. Varken Bakula eller Archer har William Shatners/Kirks ofärskämda självsäkerhet från den första serien, Patrik Stewarts/Picards Shakesparianska värdighetsdjup, Avery Brooks/Siskos karaktärsdjup och själsliga mörker eller ens Kate Mulgrew/Janeways hårdförhet. Men det är inte bara Bakuls fel - mestadelen av problematiken med Enterprise ligger på manusnivå. För trots att det existerar en intressant backstory med att det var Archers far Henry Archer som ritade skeppsritningarna, mynnar det inte ut i någonting. Det anspelas minimalt, och tappas helt bort i en förlegad serieform. För trots att i stort sett alla de just nu stora amerikanska serierna går i motsatt riktning med serieliserad avsnittsform, har Berman gång på gång uttryckt sin tro på serier som inte har en kontinuerlig historia och endast kör enligt "ett avsnitt, ett avslut"-principen. Det omöjliggör därmed god karaktärsutveckling, och intressant seriedjup. För det är tack vare just hela säsongskonceptet, att det tar en hel säsong, eller mer, att berätta en historia, som serier som 24, Alias, Lost och på senare tid Vita Huset, blivit sådana succeer som de blivit. Har man en intressant historia med karaktärer vars öde man bryr sig om, följer tittarna efter. Men då ska man heller inte glömma att Berman inte var vidare involverad i Deep Space Nine, vars sju säsonger var en enda sammanhängande rymdsaga.

Ett annat misstag man gör är att införa banalitetens ok. Trots att Jolene Blalock troligen är den bästa kvinnliga skådespelaren i någon av de fem Trek-serierna, minimerar man hennes individualitet genom att sexualisera henne. Nog för att Blalock i grunden är modell, och har gjort det ena avklädda Maxim-giget efter det andra, men varför? Varför försöka vinna kampen om tittarsiffrorna med tighta kläder och triviala nakenscener istället för med bra och kompetent manusförfattande och intressanta karaktärer? På ett sätt är Blalocks Vulcanska karaktär T´Pol en direkt kopia av Jeri Ryans Seven of Nine från Voyager, men gör det med mindre bitchighet och mer återhållsamhet. Hennes känslokalla yttre är en fröjd att beskåda i alla sina skådespelade nyanser.

En annan fröjd att beskåda är Connor Trinneers Chief of Engineers, "Trip" Tucker. Han är helt utan tvivel den främsta skådespelaren i serien, och spelar sin sydstatskaraktär med stor glädje och erbjuder ett fantastiskt register på känslobaramotern. En annan fröjd är Doctor Phlox, underbart komiskt spelad av John Billingsley. Detta är vad de aldrig fick Ethan Phillips avskyvärda Neelix-karaktär i Voyager till: en komisk karaktär vars absurditet döljer stort djup. Men givetvis fördriver man honom till den av en bi-rollskaraktär, vars största uppgift är att rabbla teknokfjant i vers. Linda Park, i rollen som Ensign Hoshi Sato, är en annan karaktär som man slarvar bort. Även vapenofficern Malcom Reed används allt för lite, och på helt fel sätt. Med en så kompetent skådespelare som Dominic Keating, tycker man att man borde kunna finna intressantare saker för honom att göra än att göra... ingenting.

Avsnitten i sig är, som sagt, upprepningar av vad som tidigare gjorts. Pilotavsnittet "Broken Bow" är något starkare i sin genomförning än vad "The Caretaker", Voyagers inledningsavsnitt var, men vida mil ifrån "The Emissary", Deep Space Nines första avsnitt. Här blandas både de klassiska Klingonerna med en ny, intressant fiende, Sulibanerna. Med i potten finns också en mystisk figur endast känd som The Future Guy, som hjälper Sulibanerna från framtiden, i sitt försök att ändra historiens gång. Det följs upp av svaga Fight of Flight, och det är först i "Strange New World" som man ser skymten av lite karaktärsdjup och psykologi. I fjärde avsnittet får Tucker sitt första "egna" avsnitt, i den något komiska och kärleksfulla Unexpected. Femte avsnittet "Terra Nova" bjuder på lite fiktiv Star Trek-historia, och det är faktiskt först i sjätte delen, "The Andorian Incident", som det blir riktigt, riktigt bra. Här återkommer Andorianerna, som senast sågs i den första Trek-serien, med buller och bång. Detta blandas i en intressant och Vulcan-rik historia som lämnar eftersmak. Och det är just friktionen mellan Vulcanerna och Andorianerna som i framtiden kommer leverera några av de mest intressanta och starka avsnitten av denna femte Trek-inkarnationen. I nästa avsnitt, "Breaking the Ice", får vi se häpnadsväckande specialeffekter för att vara ett TV-avsnitt. De efterföljande "Civilization" och "Fortunate Son" är mediokra avsnitt. Men i "Cold Front" vänder det - men givetvis är det ännu ett exempel på denna seriens ofullbordade möjligheter. Den grunden som lades i pilotavsnittet, med tidsresenärer som blandat sig i Enteprises uppdrag om utforskande, och på sikt grundläggande av den Federation vi får bevittna i kommande Trek-serier, utvidgas aldrig riktigt. Den är med mest som ett bihang - trots att det är just denna premissen som är det mest intressanta med hela denna serie!

"Silent Enemy" blir ytterligare ett pinsamt mellanavsnitt, och Hoshis första riktiga genombrott, medan det i avsnittet "Dear Doctor" bjuds på klasisk Trek: etiska frågeställningar om liv och död. Ett ämne som var rikligt representerade i alla de tidigare serierna, men uppenbart ett bristämne i denna. Här centrerar historien kring Phlox, något som John Billingsley förvaltar fint. Efterföljande "Sleeping Dogs" har viss skärpa då Klingonerna återvänder, och i nästa, "Shadows of P´Jem", återvänder vi till konflikten mellan Andorianerna och Vulcanerna, och ger Jolene Blalock ytterligare ett tillfälle att glänsa som T´Pol. Detta avsnitt följs av karaktärsavsnittet "Shuttlepod One" - som tyvärr faller stort tack vare glimtarna i det extramaterial som finns på DVD:n. I de borttagna scenerna är det tydligt vilken inkompetens som rått under produktionsledningens beslut: istället för att klippa bort en urbota korkad kommentar om T´Pols rumpa, har de klippt bort en insiktsfull och intressant anekdot om Captain Archer. Så istället för solid karaktärsutveckling får vi en sexistisk kommentar. Höjden av dumhet.

I "Fusion" får vi ännu ett tillfälle att lära oss mer om Vulcanerna och om T´Pol; "Rogue Planet" ett försök till intresseväckande metaforer. I "Acquisition" återser vi de giriga Ferengierna, och i Oasis får vi ett avsnitt om holografiska varelser - direkt kopierat från både Voyager och Deep Space Nine. I "Detained" fördjupas våra kunskaper om Sulibanerna i ett intressant fängelseavsnitt, medan det i efterföljande "Vox Sola" bjuds på manusförfattande på kindergarten-nivå. I "Fallen Hero" ställs T´Pol öga mot öga med en av hennes största förebilder, bara för att inse att denne inte alls är vad hon trodde att hon skulle vara. Archer och Tucker hamnar mitt emellan två stridande faktioner i "Desert Crossing" och i "Two Days and Two Nights" återvänder vi till nöjesplaneten Risa för ännu ett a) sexistiskt och meningslöst avsnitt och  b) ett slut med Archer som är tankeväckande men inte leder någonstans. Säsongsavslutande "Shockwave, Part 1" bjuder på både action och hjärngympa i det tidsresebetonade avsnittet som hotar att ända Enterprises uppdrag - en av de bästa två-delade avsnitten som någonsin gjorts i franchisen.

Som sig bör finns det en uppsjö av extramaterial som följer efter. Flera av avsnitten har borttagna scener, men det är endast i undantagsfall som de fördjupar avsnitten de är borttagna ifrån. I övrigt finns det en featurette om skapandet av serien; en featurette där ensemblen pratar om den första säsongen, featuretter som berör tidsresande, en fördjupning av "Shuttlepod One"-avsnittet och en profil på Scott Bakula, samt en del andra små extrasaker.

Produktionsmässigt är det här något av det snyggaste till dags dato i Trek-universat. Men innehållsmässigt är det överväldigande öken - en samling av förlorade möjligheter. Inte undra på att Berman och Braga är hatade av fansen.