Filmen Sprängaren är baserad på en deckare skriven av Liza Marklund. Regissör är Colin Nutley och stjärnan i filmen är Helena Bergström som journalisten Annika Bengtzon.

Direkt när filmen börjar kastas man in i händelsernas centrum då en sportarena sprängs, en sportarena där det planeras för OS som denna gång kommer att hållas i Stockholm. Colin Nutley använder här knepet "less is more" genom att aldrig visa själva explosionen och förgörelsen utan skildrar istället effekterna av den, vilket funkar bättre. Däremot tycker jag att dom överdriver den spänningshöjande musiken. Det fungerar bra i början men efter alltför många upprepningar så tappar den lite av styrkan och effekten.

En sak som överraskade mig lite var att det inte alls var särskilt mycket thriller och spänning i handlingen. Inte som jag kände av i alla fall. Man kan tänka sig att det låter grymt spännande med jakten på Sprängaren men jag tyckte istället att det mesta av filmen gick ut på att se till att få till dom största och bästa rubrikerna innan konkurrenttidningarna. Istället för att få följa med en grupp som försöker lösa ett brottsfall får man följa med hur det går till bakom kulisserna när en tidningsredaktion försöker göra en tidning under en av landets värsta kriser. Den delen är nog så intressant men jag blev lite överraskad av det.

Förmodligen är det därför som jag tycker att slutet blir avslaget och inte den utlösande faktorn som jag hade hoppats. Det blir så när vi inte får reda på särskilt mycket om mördaren eller hans motiv utan det är han själv som på några få minuter skall dels avslöja sig och därefter ange något acceptabelt motiv för sina handlingar. Det går inte särskilt bra och känns väldigt påtvingat och onaturligt.

Det som ändå gör filmen intressant och sevärd är skådespelarna som gör sina karaktärer levande och är så pass bra att man lätt glömmer att det är många kända skådespelare i rollerna. Dom blir sina karaktärer kan man säga. Den ende som jag känner riskerar att fastna i en roll är Peter Andersson som här, återigen, får spela polis. Lite Rolf Lassgård-varning där. Men alla är dom övertygande och bra.

Jag har läst i många tidningsrecensioner av filmen att situationen på tidningsredaktionen skall vara realistiskt gjord. Själv har jag aldrig jobbat på en tidning så jag kan inte uttala mig om det men tydligen finns det andra som uppskattar den sortens ansträngningar. Jag själv ställer mig lite likgiltig till det, ungefär som när dom skall skildra polisstationer i filmer. Visst, det är säkert realistiskt, men eftersom jag aldrig sett en polisstation inifrån så gör det varken från eller till för mig. Det gör inte att filmen känns mer äkta för mig.