Jim Evers (Eddie Murphy) är en smilande och vältalig fastighetsmäklare som har två gulliga barn och en vacker hustru. Som den framgångsrika affärsmannen han är, så har han svårt att få tiden att räcka till åt sina barn och sin fru. Så när han än en gång blir försenad hem, så bjuder han hela familjen på en weekend, som plåster på såren. Allt är återigen frid och fröjd, tills telefonen ringer: en välbeställd man vill ha hjälp att sälja sitt hus på en fashionabel adress, ett erbjudande för bra att avböja. Så Jim och hans familj blir tvungna att göra en avstickare för att kika på huset, för att därefter fortsätta på sin kortsemester. Huset visar sig vara ett urgammalt kråkslott som bebos av två tjänare, en butler och husets herre, alla klädda i modeenlig 1700-tals klädsel. Till Jim och hans familj stora förtret blir de tvungna att sova över, vilket visar sig vara än mindre angenämt när mystiska saker snart börjar ske.

Spökhuset är en Disney-film, och det märks. Allt är välbalanserat och tillrättalagt och får knappast någon att höja på ögonbrynen, inga uppseendeväckande skämt eller alltför skrämmande scener. Ingenting som riskerar att rubba filmens position som gullig familjefilm för HELA familjen. Till filmens försvar kan nämnas att den har en hel del snygga dataanimerade scener, en enkel handling som hela tiden för filmen framåt i ett raskt tempo och att filmen är kort, den klockar tacksamt in på knappa 90 minuter. Jag kan dock ändå inget annat än ogilla denna välpaketerade axelryckning till film, tyvärr.