En hel del har hänt sedan vi senast tog farväl av vår spandexförsedda spindelman. Peter Parker jobbar som pizzabud och kör runt på sin gamla skrotiga moppe, han pluggar på universitetet och har dessutom bytt sin lyxlägenhet han delade med Harry mot förfallen skitlya i kubik. Harry Osborn, son till Norman ”Green Goblin” Osborn från den första filmen, klandrar fortfarande Spider-Man för sin fars död. Peters förhållande till Mary Jane är inte heller det allra bästa, för att inte säga obefintligt. Som superhjälte med hemlig identitet kan han ju inte riskera sin kärleks liv genom att vara tillsammans med henne. Ja, ni förstår nog alla dilemmat.

Om vi i första filmen fick bekanta oss med losern Peter Parker vars liv förändras drastiskt när han blir biten av en genetiskt förändrad (nej, inte radioaktiv) spindel, möter vi i andra filmen losern Peter Parker som trots spindelkrafter inte klarar av att leva ett liv han är nöjd med. Peters kaotiska vardag skildras både smärtsamt och med glimten i ögat, som gör att man som publik ömsom sympatiserar, ömsom får sig ett rejält garv. Snart tar dock allvaret överhand och Peter börjar starkt betvivla sin fortsatta karriär som Spider-Man.

Skurken denna gång är ingen mindre än doktor Otto Octavius, ett lysande geni som med finansiellt stöd av Harrys Oscorp utvecklar en ny revolutionerande energikälla. Peter skriver en uppsats om Octavius, och när Harry ger Peter möjligheten att träffa Otto personligen blir de två goda vänner. Vi lär även känna Ottos trevliga hustru. Under en officiell demonstration av kraftkällan doktor Octavius skapat går allt givetvis snett, och de fyra mekaniska armar han använder för att styra processen bosätter sig permanent i ryggraden. Vad värre är blir han även galen, och den vänlige Otto Octavius förvandlas till den ondskefulle Doctor Octopus.

Hela detta skede gestaltas på ett briljant sätt, och jag kommer på mig sitta och tänka ”fy fan vad bra gjort, fy fan vad bra gjort”. En viss operationsscen, ni kommer att veta vilken när ni ser den, är helt enkelt grym. Detta finfina filmögonblick överträffar allt som regissören Sam Raimi lyckades åstadkomma i ettan, och är lika obehagligt som coolt. Om jag inte riktigt gillade sättet de gestaltade Green Goblin på har jag ingenting att klaga på angående vår bläckfiskdoktor. Med tanke på de förutsättningarna filmskaparna hade i och med originalkaraktärens egenskaper, är gestaltningen av Octopus fulländad. Han är både grymmare och mer mänsklig än serietidningsförlagan.

Actionscenerna i stort känns mer genomarbetade och mer imponerande än tidigare. Bara specialeffekterna där Spider-Man svingar genom New York har fått sig en rejäl uppdatering, och det ger en härlig känsla att få följa vår vänlige kvartersspindelman när han sveper genom staden. Känslan man ibland fick av att vår hjälte var en fladdrande trasdocka i förra filmen är som bortblåst. Det känns näst intill realistiskt! Det är ändå inte specialeffekterna och actionscenerna som gör den här filmen till vad den är – det är karaktärsutvecklingen. Den delen av filmen som får betraktas som drama är så väl utförd att Spider-Man 2 snarare känns som ett karaktärsdrivet drama än en popcornrulle. Skådespelarinsatserna är klanderfria. Alfred Molina är en utmärkt Doctor Octopus, samtidigt som Maguire blivit om möjligt än säkrare i sin gestaltning i Peter Parker. Vad Maguire gör är att ge Peter Parker en mänsklighet som får oss att leva oss in i karaktären på ett fantastiskt sätt. När han blöder blöder vi, när han gläds gläds vi med honom och när han tvingas fatta svåra beslut plågas vi själva.

Spider-Man 2 är filmen som verkligen har allt. Skräck, drama, action och en otroligt varm men också hejdlös humor finns där. Den här filmen överträffar inte bara första filmen, utan jag skulle säga att den praktiskt taget överträffar alla andra superhjältefilmer som någonsin gjorts. Enskilda framgångsfaktorer är svåra att peka ut, för det är helheten och omsorgen i alla detaljer som gör det. Om det är något jag skulle klaga på är det att någon kort passage av filmen kanske känns lite långdragen, men detta fungerar för att ge variation i tempo. Vissa scener känns lite väl lika de från ettan, även om jag förstår att de ska fungera som nyckelscener publiken kan återknyta till vad de såg 2001 när det begav sig. Detta är dock nästintill obetydande små fläckar på en annars starkt skinande sol. Jag kommer garanterat att se om Spider-Man 2. Den är sommarens, ja kanske årets stora behållning, med allt vad det innebär. Varför har vi femmor om vi inte kan dela ut dem till mästerverk som detta?