Den unge studenten Peter Parker är med sin klass på studiebesök i ett laboratorium. Peter, en blyg och mobbad fotograf, tar mod till sig och ber att få ta ett kort på sin hemliga förälskelse Mary Jane, ”M.J”, vid spindelutställningen. Plötsligt känner Peter ett hugg på sin hand och ser en liten mörk spindel krypa iväg. Senare på eftermiddagen känner han sig lite dålig och går hem till sin faster May och farbror Ben och sover några timmar. När han vaknar känner han sig starkare, hans syn har förbättrats och ett av årets största filmäventyr kan börja!

Sam Raimis version av Spider-Man (Spindelmannen) är verkligen ett fartfyllt och underhållande äventyr – lika rik på mänskligt drama som på bra actionscener. Filmen handlar inledningsvis om hur Peter Parker får lära sig att handskas med sina nyfunna krafter och de problem som dom för med sig men samtidigt får man också se dom första glimtarna av hans ärkefiende Green Goblin. Insprängt bland dessa scener finns lugnare stunder där relationen mellan Peter och M.J utvecklas och det känns överlag som en mycket välbalanserad film i och med det att vi får många små actionscener med Spider-Man men också många dialogscener med bra skådespelare som gör dom scenerna precis lika underhållande.

En sak som var mycket viktig med Spider-Mans karaktär är det att han är en av dom få grubblande superhjältarna. Farbror Ben förklarar för Peter i en scen – With Great Powers Comes Great Responsibility, något som senare får STOR betydelse för att Peter inte kan välja att strunta i sitt ansvar som brottsbekämpare i New York. Spider-Man är inte någon hjälte som tar dagen med en klackspark och kan krossa superskurkar med ett leende och en fyndig oneliner.

Men Spider-Man är inte någon dyster och mörk historia, inte hela tiden i alla fall. För att locka den stora publiken har Sam Raimi blandat in mycket humor i både dialogen och handlingen som kan se ut på följande sätt:

Peter står i sitt rum och ser i spegeln hur hans muskler har växt till följd av spindelbettet. Då knackar faster May på och frågar honom:
”Peter, mår du bra?”
”Jadå, det känns jättebra”.
Eller som i en av hans ”träningsscener” där han sitter på sitt rum och försöker lära sig att använda sitt spindelnät. Efter en stunds mindre lyckade tester har han vävt spindelnät i precis hela sitt rum. Dessa scener känns lite påtvingade ibland men mycket tack vare Tobey Maguire så blir dom inte pinsamma.

I en sådan här orealistisk superhjältefilm är det väldigt viktigt att skådespelarna gör ett bra jobb och jag var mycket nöjd med rollsättningen här. Tobey Maguire är perfekt som lite nördige och blyge Peter Parker och det går att identifiera sig med honom. M J spelas av Kirsten Dunst som (lite förenklat) har till uppgift att vara söt och granntjejen man kan bli förälskad i och jag kan säga att den rollen gör hon till fullo. Skurkrollen i filmen spelas med briljans av Willem Dafoe som känns hemtam i rollen som skurk. Hans roll är en personlighetsklyvning mellan den ”snälle” företagsledaren Norman Osborn och onde Green Goblin. Det finns några scener i filmen där han pratar med sig själv men där det är effektfullt löst genom att han antingen står framför spegeln och pratar eller där kameran vilar på Goblins mask då ”han” pratar.

Tyvärr är jag inte helt förtjust i designen på Green Goblins mask. Det lilla jag läst av Spindelmannen har gett mig en känsla av att han inte ens skulle ha en mask för ansiktet. I filmen är det en hård mask vilket gör att det är svårt, nästan omöjligt att se Willem Dafoes ansikte inuti masken. Man får se hans mun inuti Green Goblins mun och i vissa scener hans ögon men det var inte vad jag hade förväntat mig.

Innan jag såg filmen var jag mycket orolig för att dom inte skulle få till scenerna då Spider-Man svingar sig genom New Yorks skyskrapor, eftersom jag tycker att Hollywood har en övertro till CGI-effekter som aldrig övertygar mig. Därför var det en härlig känsla att sitta och se honom börja hoppa och svinga runt i staden och tänka – det funkar, DET FUNKAR FAKTISKT. Av alla dom många scener med Spider-Man in action så var det bara en enda som jag tyckte såg lite ”tecknad” ut men det kan jag ha överseende med.

Jag kan varmt rekommendera Spider-Man till dom allra flesta biobesökare. Eftersom filmen innehåller både action, spänning, bra handling och mycket känsla så tror jag att det finns något för alla och filmen är tillåten från 11 år och inte alls särskilt blodig utan en bra familjefilm. Utan att tveka ger jag Spider-Man en stark fyra i betyg.