Under senare år tycker jag kanadensaren David Cronenbergs ständigt återkommande tema, kroppen som genom mutation eller sammansmältning med en maskin spränger sina fysiska gränser, börjat kännas lite uttjatat. Kanske har också han själv upplevt det så, för i denna hans senaste film spelar kroppen en betydligt mindre roll än vad psyket gör. Till min förvåning innehåller den inte heller några av de småäckliga specialeffekter man likaså brukar förknippa med Cronenberg, och dess berättartempo är relativt lågt.

Filmen bygger på den brittiske författaren Patrick McGraths roman med samma titel, och det är denne själv som skrivit manus. Den handlar om Dennis Cleg (Ralph Fiennes) som efter flera år på ett mentalsjukhus ska slussas ut i samhället via ett särskilt övergångsboende. En man i trettioårsåldern vilken knappt säger ett ord, bär fyra skjortor över varandra även inomhus och hela tiden ser lika plågad ut. I en liten anteckningsbok börjar han nu utifrån sina minnen och antaganden rekonstruera de händelser i barndomen som ledde fram till hans institutionalisering.

Den metod Cronenberg valt för att återge detta utforskande av barndomen är att placera den vuxne Dennis som betraktare mitt i sina minnen. Därigenom betonas deras subjektivitet, vilket är av vikt för att man verkligen ska kunna förstå filmens handling. Ett annat lyckat filmiskt val Cronenberg gjort är att låta i princip hela handlingen utspela sig i miljöer präglade av bleka och smutsiga färger, vilket bidrar till en stämning som tycks reflektera Dennis inre.

I början är Spider ganska seg, men fina skådespelarinsatser gör att man ändå inte helt förlorar intresset. Efterhand blir man så allt mer nyfiken på Dennis minnen. Vad har han egentligen gjort för något, eller vad har gjorts mot honom? Kan man lita på verkligheten så som han minns den? Men tyvärr ger inte slutet riktigt de svar man vill ha, och det sänker betyget.