Här har vi en i tredubbel bemärkelse svart komedi. Fast inte svart i den betydelsen att handlingen har ett drag av tragik, utan vad jag syftar på är att: 1) Nästan samtliga skådespelare är svarta. 2) Man driver med företeelser specifika för den afroamerikanska kulturen. 3) Humorn är till stor del av det skrikiga slag som framförallt förknippas med svarta komiker som Chris Rock.

Filmen börjar med att Nashawn Wade (Kevin Hart) är med om en traumatisk incident ombord på ett flygplan, varefter han tilldöms ett enormt skadestånd och använder pengarna för att starta sitt eget flygbolag. Han har dock bara råd med ett plan till att börja med, och detta plan helt målat i lila får man nu följa på dess minst sagt kaotiska jungfrufärd. Piloten kapten Mack (Snoop Dogg) visar sig snart vara en höjdrädd knarkare och Nashawns kusin Muggsy (Method Man) försöker dra in extra pengar genom att förvandla business class till spel- och stripklubb. Dessutom upptäcker Nashawn en före detta flickvän ombord, vilken han fortfarande har starka känslor för. Antagligen i syfte att den vita publiken inte ska känna sig helt utanför finns sedan också Elvis Hunkee (Tom Arnold) med familj med på resan som de enda vita passagerarna.

Personligen tycker jag att den skrikiga humorn ofta bara blir jobbig, men även om man i vanliga fall uppskattar typen så är jag långt ifrån säker på att man uppskattar Soul Plane. En del skämt är i nivå med vad man kan förvänta sig att en genomsnittlig, överkåt femtonårig kille skulle kunna prestera på sin lunchrast. Andra är kanske i sig helt okej, men de förstörs av mediokra skådespelare. Fast då skämt staplas på skämt är det klart att åtminstone några lyckas träffa rätt, som när en skäggig arabisk man går på planet och precis alla stirrar på honom med den yttersta fasa i ögonen. Den självironiska driften med hiphop-kulturen känns ibland också den lyckad, även om jag och många med mig säkert missar en del anspelningar. Behöver det tilläggas att det är mycket hiphop på soundtracket?