Ibland handlar filmer om så viktiga historiska avtryck att innehållet ursäktar det mesta. På senare år har dessutom vågen av tyska återblickar på nazi-eran blivit allt kraftigare. Undergången, Der Neunte Tag, Kvinnorna på Rosenstrasse och Führerns elit är några av exemplen, men med tanke på att dessa fångat publik skulle det inte förvåna om fler manus med det historiska perspektivet filmas inom en snar framtid. Då hoppas jag också att man utvecklar viljan att visualisera den berättelse som ges, för i Sophie Scholl är det glest på den fronten.

Filmen handlar om den unga Sophie som tillsammans med sin bror Hans arbetar aktivt inom den anti-nazistiska motståndsrörelsen Vita Rosen. I inledningen av filmen planerar de sin mest vågade operation hittills – nämligen att sprida tusentals flygblad inuti universitet i München. De tomma salarna ger eko av den tidens blindhet upp i de högsta akademiska kretsarna, vilket förmanar Sophie att skjutsa iväg ett regn av flygblad så att ingen kan undgå det. Inte ens vaktmästaren på universitet som snabbt anger syskonen, vilket därpå leder dem till Gestapos fångceller och förhörsrum.

Baserad på tidigare hemligstämplade vittnesmål och förhörsprotokoll ur Gestapos arkiv, berättar regissör Marc Rothemund en verklig historia om integritet, envishet och politisk självoffring. Han följer – kan man lätt anta – det laddade arkivmaterialet väldigt intimt och skildrar Sophie Scholls öde på ett väldigt närgånget och avskalat vis. Sophie, mycket välspelad av Julia Jentsch, är med konstant filmen igenom och vi följer således henne i alla svåra stunder – från kvalet inför att erkänna dådet till att uppriktigt stå för sina åsikter, samt balansen mellan att hålla en modig fasad skinande till att i ensamheten känna livet vackla ihop. Rothemund lyckas galant med realism och sanningsenlighet, och vinner många pluspoäng genom att helt enkelt förmedla detta högst gripande livsöde.

Det räcker dock inte. Sophie Scholl är en beundransvärd film i många hänseenden, men de flesta rör egentligen i grunden enbart titelpersonens starka karaktär, i kombination med Jentschs starka gestaltning. I övrigt är Marc Rothemund slarvig med att strukturera upp tempot i de förhör som kunde ha varit betydligt mer laddade. Egentligen är dessa scener de viktigaste i filmen, utifrån det faktum att Scholls politiska ställningstagande rannsakas. Rothemund vill göra gällande att hon påverkar sin förhörsledare att börja vackla i sin stadiga Hitler-dedikation, men dialogerna blir aldrig tillräckligt övertygande för att denna karaktärsförvandling ska kännas trovärdig. Dessutom blir hans bildspråk alldeles för statiskt och urholkar intensiteten i dessa diskussioner. Och de få gånger han väl satsar på dramatik – i inledningen – läggs det på ett fullkomligt tidsoenligt musikspår som abrupt saboterar de bayerska miljöskildringarna. Kanske hade jag för höga förväntningar på en film som tog den historiska realismen på allvar, men Sophie Scholl är en totaltorftig filmatisering av vad som kändes genuint rörande på pappret. Jag tror nog att en inblick i Gestapos arkiv fäller fler tårar.