Denna lilla sonat från Takeshi "Beat" Kitano skiljer sig inte från hans övriga alster nåt nämnvärt. Kitano spelar själv, i vanlig ordning, huvudrollen som den hårdföre maffiaofficeren med det buttra ansiktet och dito lynnet. Fast det senare luckras här ovanligt ofta upp med hans så typiska komik - på gott och ont - och han är helt enkelt Japans svar på Buster Keaton.

Sonatine är Kitanos fjärde film som regissör av hittills elva, och han spelar här den sävlige yakuzan Murakawa som av sina bossar skickas till den av USA fortfarande ockuperade ön Okinawa, en ö i söder som ligger närmare både Kina och Taiwan än Tokyo. Här ska han medla mellan de två rivaliserande klanerna Nakamatsu och Anan som råkat i luven på varandra. Varför han ska agera medlare där när det gick åt helvete förra gången han erhöll ett liknande uppdrag - tre av hans män dog - förstår inte Murakawa riktigt, och han anar oråd. Dessutom går det dåligt för hans gren av yakuzan, så det finns mycket att uträtta på hemmaplan. Motvilligt lyder han sina bossar, dock först efter att ha bankat skiten ur en annan gangster (lämpligen nog på en toalett...). Väl framme på Okinawa visar det sig snart att han haft rätt i sina misstankar, då ingen av de bägge klanerna anser problemet vara av den karaktären att det skulle behövas en medlare utifrån för att bringa fred. Inte heller vill någondera parten kännas vid ropet på hjälp.

Murakawa och hans mannar barrikaderar sig i en stuga vid stranden och sysselsätter sig med typiska strandlekar som sumobrottning, rysk roulette och "gräva gropar åt andra". Emellanåt avbryts lugnet av nån våldsam aktivitet inne i stan, på någon av dess restauranger eller nåt annat näringsställe. Det står snart klart att det är Murakawas eget folk som försöker få de gamla familjerna att bekämpa varandra för att senare själva kunna ta över, detta då deras rörelser tydligen går riktigt bra. Våldet accelererar för att slutligen mynna ut i ett blodbad, ett blodbad som vi dock aldrig får se, bara ana. Dessförinnan har vi dock kunnat avnjuta några fräna skottdueller där Kitanos trötte Murakawa, precis som alltid i hans fall, bara stått rakt upp och ner och pepprat kontrahenterna utan att röra en fena, som vore han stelopererad. Detta står i skarp kontrast till majoriteten av filmmakare från denna del av världen (John Woo, Hark Tsui, Takashi Miike...), där folk kastar sig till höger och vänster i snyggt koreograferad slowmotion, och där skottväxlingarna utvecklats till rena våldsbaletterna. Men Kitano skulle aldrig försköna våldet på det viset.

Filmen pågår i sedvanligt, makligt tempo, och humorn är den så genomtypiska, gränsande till bondkomik. Kitano (f. 1947) började ju som clown tidigt 1970-tal, och halkade in på banan som respekterad actionregissör av en slump. Han skulle spela en våldsam polis i en film (ungefär som när Carl-Gustaf Lindstedt spelade polis i Mannen på taket - inga likheter i övrigt...) där regissören plötsligt blev sjuk, och Kitano tog helt sonika över regisysslorna. Filmen i fråga var Violent cop, och resten är historia. Visst, han hade spelat i några kriminaldramer tidigare, samt även prisats för sin roll i Merry Christmas, Mr. Lawrence, men nu hyllades han även som nyskapande regissör. Efter succén med hans åttonde film, Fireworks (Hana-bi, 1997), med Guldlejonet i Venedig som främsta merit, fick världen upp ögonen för denne lille filmskapare, och strax släpptes Sonatine som fick lika mycket beröm, den.

Personligen har jag lika svårt för hans pajaskonster som hans uppfattning om hur bra action ska göras. Bra är däremot att han tar sig tid att låta folk få "bara vara", alltså att han skildrar det som händer (eller snarare: inte händer) mellan action- eller humorinslagen. Han låter karaktärerna utvecklas helt enkelt. De senaste åren har Kitano mest agerat i andras filmer, kanske beroende på MC-olyckan härom året som gjorde honom delvis förlamad i ansiktet (inte för att man märker nån skillnad...), och den senaste filmen han medverkat är Izo, i regi av just Takashi Miike.