Årets dundersuccé på australiska filminstitutets prisgala var denna kärlekskullerbytta om sextonåriga Heidis jakt efter rätta killen. Hela tretton priser – fyra av skådisarna, producenten, fotografen, klipparen, kostymören, ljudläggarna, musikerna och den manusförfattande regissören Cate Shortland fick gå hem med varsina bucklor. Huruvida det var ett i övrigt svagt filmår i Australien förtäljer inte detta pokalkalas, men som vanligt är dylika galor inga garanter för ypperlig kvalitet. Shortlands långfilmsdebut är en vacker och insmickrande historia, men föga märkvärdig.

Heidi (Abbie Cornish) förolämpar sin ensamstående mamma genom att flirta med hennes yngre pojkvän. Det bagatellartade bråket tar hårt på dem båda, men allra mest på Heidi som känner att mamman antagligen klarar sig bättre utan henne i huset. Hon flyr ut i den australiska vintern och söker sig till byhålan Lake Jindabyne. Där utger hon sig för att vara föräldralös för att ur medlidande lättare skaffa sig en lägenhet. Snart har hon även ett jobb på en bensinmack och rotlösheten försvinner sakteligen. Men känslostormarna kommer tillbaks när hon träffar rike farmarsonen Joe (Sam Worthington) och blir upp över öronen kär.

Somersault är en sån där film som är så svår att tycka illa om. Förälskade ungdomar, kärlek som måste trotsa klassgränser och ett kyligt sensuellt bildspråk i ett konstant blått sken. Shortland lyckas dessutom pressa en hel del ur sina huvudaktörer – Cornish blir aldrig klyschig i sin vilsna flickroll och Worthingtons hämmade cowboy bär på mer djup än vad som först annonseras.

Efter en timme ungefär presenteras berättelsens tematiska centralfigur. Pojken Carl har förlorat förmågan att känna empati utan säger enbart högt vad han tänker. När han ser en bild på en glad person undrar han om denne ätit något illasmakande, vilket är ett missförstånd som uppstår gång på gång i Somersault. Specifikt i rädslan inför att öppna sig inför andra. Till skillnad från Carl så har de andra karaktärerna väldigt svårt att formulera sina känslor och därför går de ständigt om varann i sökandet efter kärlek.

Men trots denna films otroliga gullighet så är den samtidigt väldigt konventionell och intetsägande. Många kommer säkert identifiera sig med antingen Heidi eller Joe och kanske därav förälska sig i Shortlands film. Men för min del står den sig slät mot ett antal filmer den liknar alltför mycket – till exempel Roy Anderssons En kärlekshistoria eller Milos Formans En blondins kärleksaffär. I andra fall skulle likheter med dessa mästerverk vara till en films fördel, men i fallet med Somersault saknas tyvärr det där stenhårda greppet om hjärtat som behövs för att filmen ska stanna där. Det blir en kullerbytta som bryts halvvägs och rullar tillbaks.