För en 20 år sen föresatte jag mig att jag skulle se Solaris av Andrej Tarkovskij (1972), en modern klassiker inom sf-genren och en intellektuell replik på den ganska effektsökande (men bättre) 2001 – ett rymdäventyr. Alla 165 minuterna. Det tog mig två veckor, eftersom jag somnade var gång jag satte på filmen. Tur jag kopierat den, för annars hade straffavgiften till videobutiken blivit rätt hög.

Den amerikanska versionen, 30 år senare, är bara drygt hälften så lång, men den är ingen skrattfest för det. Polsk-ukrainaren (född i Sovjetunionen…) Stanislaw Lems (f. 1921) existentialistiska roman (nej, jag har inte läst den – men jag har sett filmen…) handlar om de val vi gör här i livet, och hur vi hade reagerat om vi kunde tryckt på Rewind och börjat om från början. Hade det blivit annorlunda? Enligt Lem är svaret nekande, vi hade bara upprepat våra misstag som vore vi predestinerade att göra så. En ganska deprimerande tanke – och hela filmen går ju i den stilen. Den är hela tiden väldigt melankolisk, ofta högtravande och emellanåt direkt löjeväckande (jag hittade på ett nytt, lämpligt ord för att beskriva den: melankomisk). Men aldrig ointressant.

Den enkla handlingen i korthet: Solaris är en himlakropp som fått besök av ett kommersiellt rymdskepp från jorden. Nånting händer där, och psykologen Chris Kelvin (en nedtonad och alldeles utmärkt George Clooney) kallas dit av en kollega, Gibarian (Ulrich Tukur) för att söka utröna vad som skett. När Chris anländer, har Gibarian redan begått självmord och en annan i besättningen är försvunnen, medan en tredje, Helen (Viola Davis från regissören Steven Soderberghs Traffic, 2000) har låst in sig i sin hytt i fruktan för sitt liv. Den enda som i förstone är kontaktbar är Snow (en något manierad Jeremy Davies från den annorlunda kannibalrysaren Ravenous, 1999), som agerar som om han var påtänd mest hela tiden (vilket blir något påfrestande vad filmen – och vi - lider).

Det visar sig snart att Solaris frammanar hallucinationer, eller hjärnspöken, vilka gör folk mer eller mindre galna. Den läser besättningens tankar och drömmar och omsätter dessa i förkroppsligade former. På gott och ont. Scenerna från Chris undersökningar och samtal med personalen varvas med tillbakablickar från hans första möte med sin blivande fru Rheya (engelska Natascha McElhone från FearDotCom, också 2002), samt ”scener ur ett äktenskap” på väg utför. Kanske Soderbergh här refererar till sett eget, havererade äktenskap?

En fortfarande sörjande Chris reagerar inte normalt när hans hustru återuppstår på rymdskeppet (märkt ”Dals Ed Mitt i naturen” – har svenskättlingen Soderbergh rötter i Dalsland…?!?). Ska Chris lyckas förhålla sig professionell till det han ser, eller ska han falla för locktonerna från Solaris utsända? Den diskreta musiken av Chris Martinez (som gjort musiken till de flesta av Soderberghs filmer) smeker våra öron medan vi väntar på svaren. Om vi inte somnar innan dess…