Det är fascinerande att höra landets skådespelarelit i intervjuer tala sig varma för teatern. De talar ofta om hur viktigt det är för oss att gå på teatern för att upptäcka en ny värld. Den tanken är emellertid som bortblåst, när samma skådespelarelit hamnar framför filmkameran. Då handlar det istället om att bekräfta vår verklighet. I det svenska filmlandskapet ska man lätt kunna orientera sig och då spelar det ingen roll att man som regissören Marianne von Heland tidigare arbetat utomlands. Hennes första svenska långfilm Sök innehåller välbekanta ingredienser som midsommarfirande, grillfester, alkohol, sex, självmord och en stor dos ensamhet. I blickpunkten står Amanda Ooms som sjuksköterskan Lisa. Hon har varit med i svängen ett tag, känner den biologiska klockan ticka och längtar nu efter äkta kärlek. Här finns också Mikael Persbrandt som barndomskompisen Björn. En fyllekväll gör han misstaget att försöka få henne i säng. Kompisknull hör dock ungdomen till, så det blir ett nej, men när alkoholdimmorna lättar känner sig Lisa mer vilsen än någonsin. Påhejad av väninnorna Vera (Lia Boysen) och Carina (Ulrika Malmgren) testar hon därför internetdejting.

Huvudpersonerna i den här filmen kommer från Stockholms medelklass. De bor antingen i innerstan eller har skaffat villa. De har socialt fungerande nätverk och ekonomiskt går det ingen nöd på dem. Själsligt däremot är det lite knepigare men känner man sig orolig och deppig finns alltid lösningar. Varför inte pröva psykoterapi? För människorna i Lisas bekantskapskrets är det lika naturligt att rekommendera terapi som att rekommendera en flaska rödvin. Vem passar bättre att spela terapeut än Pernilla August och givetvis har hon sina egna problem eftersom hennes man (Johan Rabaeus) är otrogen. Det finns en småborglig kärlekskarusell i Sök som jag tycker är rätt ointressant. Marianne von Heland har också svårt hålla ihop sin film och det melodramatiska slutet är riktigt banalt.

Sök är en film i Mike Leigh och Simon Stahos anda. Det är alltså en film som ger skådespelarna mycket tid att spela ut inför kameran. Själva grundidén med att låta Amanda Ooms träffa en kavalkad av mer eller mindre problemfyllda män blir tyvärr mycket av ett självspelande piano. Visst är dessa möten småkul emellanåt, särskilt när författarna Stig Larsson och Carl-Johan Vallgren närmast parodierar sig själva, men i längden är filmen lite tröttsam och jag tycker att filmen slarvar bort frågan varför människor söker sig till Internet för att finna en livspartner. Filmen fördjupar sig aldrig i någon av Lisas dejter och när hon väl faller för någon utmynnar det hela i något som kan liknas vid vanligt helgragg. Amanda Ooms är dock bra som sargad sparv i storstaden.