Fuck Danny Ocean och hans gäng. Screw James Bond. To hell with Thomas Crown och alla andra gentlemannatjuvar, lekfulla playboys och alla andra charmfulla jetsetare. När det gäller grace, lekfullhet och konstanta vänskapliga förolämpningar, går det inte att hitta ett mer underhållande par än Tony Curtis och Roger Moore som i allt för kortlivade serien Snobbar som jobbar blåser bort all liknande konkurrens.

Den grundläggande premissen är, som alla andra "buddy shows" från i början av 1970-talet, hisnande enkel: man tar två udda karaktärer, direkta motpoler till varandra, som inte direkt skyler med sin avsmak för varandra men vars vänskap är oförnekbar, och tvingar dem att samarbete. I detta fallet är det Tony Curtis self-made man, den amerikanske affärsmannen Danny Wilde, från Bronx och Roger Moores brittiska Lord Brett Sinclair, som fötts med silverskeden i munnen, som hittar varandra tack vare en pensionerad domares försorg. Och vips så är hela Europas innesvängar deras lekstuga, i deras kamp mot organiserad brottslighet, sovjetiska spioner, onda företag och annat ont bråte so förtjänar deras uppmärksamhet.

Det som gör just denna TV-serien så underbar är utan tvekan personkemin mellan Curtis och Moore. Även om det ryktats om att de två vid denna tiden stora skådespelarherrarna i verkligheten starkt avskydde varandra, så är det både något som inte märks det minsta, och som endast förbättrar deras samspel. Få män har någonsin haft en större glimt i ögat än Curtis; det är helt enkelt en förbannad fröjd att se honom slänga käft med Moores kyliga aristokrat och vice versa.

Trots de uppenbara begränsningarna i budgeten i de olika avsnitten, där man tydligt ser samma fordon i bakgrunden i avsnitt efter avsnitt, samt att alla skurkarna verkar använda exakt samma pistolmodell (måste vara att de alla har medlemskort på Bad Guys´R´Us), och att scenografierna påminner om något ur den originella Star Trek-serien, så är det ändå imponerande hur man lyckas skapa en variation i avsnitten, och illusionen av att det ena avsnittet utspelar sig i London, det andra i Rom, det tredje på Franska Rivieran osv, när alla avsnitt spelades in på Pinewood Studios.

Den här serien överlevde endast under en säsong, mycket tack vare den amerikanska TV-publikens ogillande av den. Den hade även oturen att komma i en tid då nöjesbranschen var i en stor förändringsvåg, något som till och med kan ha lett till att den ansågs aningen "campy" och kanske ett par år efter sin tid. Nedläggningen av den möjliggjorde dock för Roger Moore att strax därefter tacka ja till att axla Bond-manteln efter George Lazenbys misslyckande (något som undertecknad för övrigt aldrig riktigt förstått).

Men som nostalgi och direkt underhållningsvärde är det få serier från sin tidsperiod som kan mäta sig mot det här. Att serien sedan har en av de tre bästa komponerade inledningsteman som någonsin skapats till en TV-serie gör inte saken sämre. Mannen bakom instrumenten? Legendariske John Barry (James Bond-temat), givetvis.

Absolut, definitiv, oförnekbar kult! KÖP!