När kåkfararen Ray Winkler inser att han har tänkt ut planen till det perfekta bankrånet försöker han övertala sin fru att ge honom deras besparingar för att tillsammans med hans mindre sluga kumpaner finansiera kuppen. Naturligtvis vägrar hon när hon får veta vad planen går ut på. Winkler och hans två kumpaner planerar att hyra en pizzabutik som nästan ligger vägg i vägg med en stor bank, att gräva sig ned under marken och upp igenom bankvalvets golv. Vissa hinder föreligger dock, någon har hyrt butiken före dem och ingen av de tre skurkarna har någonsin hanterat en hacka eller en borr.

Tillslut lyckas Ray övertala sin hustru, som fortfarande är mycket skeptisk, till att göra av med besparingarna. Dock måste han lyckas få tag i den som hyrt butiken och tvinga denne att lämna över hyreskontraktet till honom. Som tur är, är denne person en gammal kåkfarare som suttit inne tillsammans med Ray, som när han får höra talas om planen sluter sig till banditgänget. För att det inte ska se misstänkt ut ska Rays fru driva butiken medan skurkarna gräver. Dock kan inte hustrun Frenchy göra pizzor, därför blir stället en kakbutik. De fyra tjuvarna tappar bort sig i underjorden men kakorna säljer som smör i solsken och plötsligt är Sunshine Cookies den populäraste matvarubutiken i hela New York City, till Rays förtret då affären endast skulle fungera som en täckmantel.

Den ”perfekta” planen går i stöpet och avslöjas av en polis, som senare också sluter sig till Winkler’s gäng då denne polis föreslår att kakbutiken ska expandera till ett stort företag, vilket också sker. Alla i banditgänget gör sig en ofantlig förmögenhet på kakföretaget och lever till synes lyckliga i sin nyvunna rikedom.

Alla, utom Ray själv. Han trivs inte alls i den snobbiga överklassmiljö han tvingas leva i. Hans fru Frenchy stormtrivs däremot men skulle ändå vilja vara lite mer bildad, hon skulle som de människor hon umgås med vilja ha stora kunskaper om litteratur, finkultur och goda viner. Det är det sista Ray vill, därför börjar äktenskapet knaka i fogarna och det blir inte bättre av att Frenchy börjar intressera sig för en snygg, brittisk kultursnobb. Ray vill ut, med alla till buds stående medel.

Två år efter filmens produktion har alltså Woody Allens senaste alster Småtjuvar emellan letat sig till Sverige. Allen har alltid varit med på min lista över favoritregissörer men denna film gör mig uppriktigt besviken. Här har han gått tillbaka till den enklare slapstickhumor som kan återfinnas i hans tidigare filmer som Sjusovaren (1973) och Död och Pina (1975). Den här filmen har visserligen några poänger som Allens hejdlösa drifter med den så kallade ”finkulturen” men överlag är den faktiskt bara larvig. Skämt efter skämt faller platt till marken och till och med hans annars oklanderliga musikval känns tradigt med för få låtar som upprepas för många gånger. Filmen faller som sagt pladask tack vare den väldigt tunna komiken, denna lättviktiga humor passar, enligt min mening, inte Allen. Han har tidigare bevisat att han inte riktigt kan hantera den. På senare år verkar han ha lämnat den gamla klassiska relationskomedin bakom sig och vänt sig till den typ av komik som ständigt återkommer i bröderna Marx’ filmer, vilka råkar vara några av hans förebilder. Tråkigt nog har Allen krupit längre och längre bort från de många mästerliga filmer han gjorde från slutet av 1970-talet till början av 90-talet.

Hugh Grant som brittisk kultursnobb är dock en välkommen nyhet, Grant lyckas här gestalta en lismande, bakslug och genuin figur, en roll man sällan ser honom i. Han lyckas även utnyttja sin brittiska accent vilket tillför figuren ytterligare äkthet. Woodys sedvanliga skådespelare som Michael Rapaport, Tony Darrow och Tracey Ullman gör bra ifrån sig och Woody Allen i egen hög person som Ray Winkler är stundtals fenomenal.

Men detta är helt enkelt inte någon bra film, bortsett från några enstaka scener. Och vad jag har hört ska hans kommande film Curse Of the Jade Scorpion hålla samma klass som denna, så kanske har vår käre Woody Allen tappat greppet?