Nyligen avlidne Gregory Peck fick en Oscarstatyett för sin roll som sydstatsadvokaten Atticus Finch i detta Pulitzervinnande 30-talsdrama, som hade sålt i nio miljoner exemplar redan innan boken filmatiserats. Författarinnan Harper Lee skrev boken på lediga stunder medan hon tog emot flygbokningar, och boken blev en omedelbar succé. Hon hade dock inte tid att överföra boken till ett manus för film, så det fick Horton Foote göra, till hennes stora förtjusning.

Filmbolaget hade tänkt sig Rock Hudson i huvudrollen, men Peck propsade och fick sin vilja fram. Som den i humanitära frågor erkänt engagerade – och ofta belönade – person han var, passade rollen honom som hand i handske, och han fick också sin belöning tre dar efter sin 47:e födelsedag, i och med att han denna dag erhöll en Oscar för bästa manliga huvudroll ur Sophia Lorens hand, nånting han nominerats till flera gånger tidigare under karriären, men aldrig fått. Han hade inte heller räknat med att vinna denna gång, utan var helt inställd på att Jack Lemmon skulle få priset för rollen som alkoholist i Dagen efter rosorna (av Blake Edwards). Men så blev det alltså inte.

Historien om Peck som den ensamstående sydstatsadvokaten i en håla i Alabama i södra USA strax efter depressionen (alltså tidigt 30-tal) är mycket mer än ett rättegångsdrama. Visst, Finch försvarar en svart man som alldeles klart är oskyldig till att ha våldtagit en vit, ung kvinna, men detta pågår bara en stund i filmens andra hälft. I första hälften koncentrerar sig filmen på Finchs två barn, Scout (Mary Badham, syster till regissören John Badham, som skulle göra Saturday night fever 15 år senare) och Jem (Phillip Alford), som utforskar kvarteren där de bor, och smyger på huset där bytoken Boo Radley lär bo, inlåst av sin far. Vi får inte se Boo förrän i slutet av filmen, men det kan vara intressant att veta att han spelades av en debuterande Robert Duvall, då redan 31 år gammal, samt att ett engelskt popband tog sitt namn efter denna karaktär på 90-talet.

Filmen skildrar på ett fint sätt barns tankar kring sin uppväxt, sin far, och deras situation i deras lilla stad, där de fattigaste äter ekorrar och betalar skulder med färska grödor. Och där svarta behandlas som de slavar de en gång var, ännu 70 år efter det amerikanska inbördeskrigets slut (och sanningen är den, att de fortsatte behandlas så ända fram till befrielsemarscherna på 60-talet). Svarta och vita var helt segregerade, precis som i Sydafrika fram till Mandelas maktövertagande för några år sen.

För att inte störa berättelsen i filmen, spelas nästan alla roller utom Atticus Finch av lokala amatörer, och den lilla staden Maycomb byggdes upp utanför Universal Studios i Hollywood som direkt kopia av Harper Lees hemstad (där hon bor än idag), Monroeville i Alabama. Så visst får filmen ett väldigt instängt utseende, när det så tydligt framgår att allt är inspelat inne i en studio, med multipla skuggor (pga alla lampor) även på natten. Annars är det förstås en varmt mänsklig och human film, om den ondska människor kan vara mäktiga, och om det bigotteri som styrde den amerikanska södern då (och, i viss mån, än idag). Samt om den inneboende godhet som ändå finns hos en del.

Och så har den ju Gregory Peck, som egentligen är för nertonad för denna roll, men som alltid ger ett sympatiskt intryck. Jag tycker dock han imponerade mer i andra roller, som i Moby Dick (1956), Kanonerna på Navarone (1961) och MacArthur (1977). Men det är kanske en smaksak.