I Skorpionens Förbannelse återfinner vi oss i Allens 1940-tal; en tid som han besökt flera gånger tidigare under sin mångåriga karriär som filmregissör. Den här gången behandlas dock inte gangsters eller radiohistoria utan en skicklig försäkringsdetektivs liv och leverne i en New York-baserad firma. CW Briggs är utan tvekan en av de skickligaste privatdetektiver som skådats, han löser de knepigaste fall med bravur och hyllas mångfaldigt för detta av sin arbetsgivare på försäkringsbolaget. Dock har han (liksom många andra av Allens alter egos) ett trassligt privatliv, sårad efter en uppslitande skilsmässa har han svårt med kvinnor, bortsett från flickaktiga sekreterare och nattens damer.

Trots sina egenheter är Briggs mycket omtyckt av sina arbetskollegor, förutom en; den kvinnliga konsult, Betty-Ann, som anställts för att utvärdera just Briggs funktion som privatdetektiv (hon fungerar även som älskarinna till chefen på försäkringsbolaget). De två bemöter varandra dagligen med oförskämdheter, spott och spe. Dock tvingas de en kväll gå ut tillsammans med några av sina arbetskamrater till en restaurang där en mystiker eller hypnotisör uppträder; CW och Betty-Ann väljs ut ur publiken för att genomgå en hypnos. Trots protester från både honom själv och hans partner i hypnos lyckas denna magiker med att försätta dem i trans, detta för CW:s del genom nämnandet av ordet ”Konstantinopel”.

En kort tid after uppträdandet begås ett mystiskt inbrott i ett hus som Briggs själv designat säkerhetssystemet till, tjuvens byte är några mycket värdefulla juveler. Vår hjälte sätts omgående på fallet men står handlös inför gåtan om hur tjuven lyckades ta sig in obemärkt. Snart inträffar ytterligare ett inbrott och fler juveler försvinner spårlöst, Briggs börjar misstänka att brottslingen möjligtvis arbetar på försäkringsfirman och söker tjuven bland sina arbetskamrater. Det går upp för honom att den skyldiga kanske är Betty-Ann och han myser när han tänker på den möjligheten, men starka misstankar riktas mot ett annat håll nämligen honom själv, detta när hans telefon stundtals ringer och någon i andra änden viskar ”Konstantinopel”.

Liksom Allens förra alster Småtjuvar Emellan präglas denna film av en lättare och mycket enklare komik än de filmer som producerades under -80 och -90 talen, som ofta fokuserades på en komplicerad relationskomedi (inte sällan med dramatiska inslag). I kontrast till detta kan man lugnt konstatera att Allen som regissör har kommit en mycket lång väg ifrån dessa; själv hävdar han att han inte riktigt vågar ta sig an dramatiska element längre utan hänger sig istället villigt åt den enkla slapstickhumor som man kan spåra till det tidiga 1970-talets Woody-filmer (såsom, Bananas 1971 eller Sjusovaren 1973). I min recension av Småtjuvar Emellan var jag mycket kritisk till detta faktum men gällande Skorpionens Förbannelse tycker jag att denna typ av komik faktiskt fungerar, den nya filmen är mycket välgjord till skillnad från den förstnämnde och har en stark kvalitativ känsla kring sig. Allens drift med amerikanska -30 och -40 tals filmer är uppenbar och de starkt spekulativa elementen kring hypnos (som han för övrigt inte är helt främmande med, se Alice 1990 och Zelig 1983) är typiskt för den tidens filmer. Det är också roligt att se hans återvändande till mellankrigstidens New York som han gjort sig så hemtam med i tidigare filmer.

Woody Allen bevisar i denna sin senaste film på svenska biografer att han faktiskt inte har tappat greppet (som jag förutspådde i recensionen av Småtjuvar Emellan) men att han istället har befäst sin position som en av Amerikas allra intressantaste regissörer.