Det var ett tag sen amerikank-/indiska teamet James Ivory/Ismail Merchant producerade en hit ihop. Senast var väl Återstoden av dagen 1993, och året innan Howards End. Skilsmässa på franska får väl betecknas som en flopp i raden.

Filmen bygger på det uttjatade temat om förmenat kulturella fransoser kontra kulturlösa amerikaner, så som bägge parter tycker om att se på sig själva. Som vanligt jämför man överklassen i Paris med gemene amerikan, i stället för att jämföra dem med de äckligt rika i New York, som ju är precis lika snobbiga. Här ser vi Isabel (Kate Hudson) som hälsar på sin halvsyster Roxy (Naomi Watts) i Paris. Denna har just lämnats av sin franske man, Antoine, medan Isabel å sin sida förälskar sig i en äldre släkting till Antoine, hans morbror. En fisförnäm diplomat som klagar över hennes val av handväskor.

Roxy vill inte skilja sig, och efter ett halvdant självmordsförsök sitter de snart alla och äter middag i en soffa i nåt som mer påminner om ett bibliotek i en gillestuga i ett privat hem än en restaurang. Den vackra, smaklösa maten kostar $900 för sex personer, en dryg tusenlapp per person. Plus dricks, trots att den redan ingår med 15%. Filmen dras också med en historia om ett arvegods, en tavla som eventuellt är en äkta Nånting, eventuellt inte. Denna sidohistoria drar ner filmens tempo, som redan är av det långsammare slaget, i kombination med att den varken tillför filmen något eller för handlingen framåt. Det enda positiva med den är att Stephen Fry spelar en värderare från Christy's, eller om det nu var Sotheby's, just som jag höll på att somna. Hans tre uppfriskande minuter var det bästa med den här filmen, som bara drar upp gamla klichéer som ingen orkar bry sig om idag.

Varför ska alltid det snobbiga, nya franska köket, som inte ens är så nytt längre, ställas mot hamburgare? I stället för det som de flesta fransoser äter - rustik bondmat, som mustiga grytor och fisksoppor? De flesta fransmän äter faktiskt inte korslagda bönor var och varannan dag, om ens någonsin, och inte koketterar de med sitt vinkunnande heller, utan pimplar friskt av rödtjut för tio spänn flaskan. Förresten är det över 20 år sen ett kaliforniskt vin chockade Frankrike genom att vinna en vintävling - i Frankrike...

Nej, det här var inte roligt, och filmen vet inte heller riktigt vilket ben den ska stå på. Drama eller komedi? Ironi? Satir? Resultatet blev ingetdera i alla fall, och filmen bör lämnas i glömska. Sevärd enbart för en del fina skådespelarinsatser.