Den fransk-italienska skådespelerskan Valeria Bruni Tedeschi har under de senaste åren klivit fram som en av Europas intressantaste och mest omtalade skådespelerskor. Med sin bräckliga, särpräglade röst och sitt uttrycksfulla ansikte har hon blivit en favorit hos många kritiker. En annan orsak till intresset är hennes bakgrund: hennes rika familj flydde 1973 från Röda Brigadernas terror i Italien till Frankrike. Dessutom är hon numera svägerska till Frankrikes president Sarkozy, då han gift sig med hennes yngre syster, sångerskan Carla Bruni. Familjens öde behandlade Valeria Bruni Tedeschi i sin regidebut, Det är lättare för en kamel, som kom 2003. Filmen väckte stort intresse, men det berodde snarare på den självbiografiska karaktären än att den var bra. Det introverta grubbleriet i kombination med en omständlig berättarstruktur gjorde filmen tråkig (...samt ledde till att hon numera kallas Frankrikes Woody Allen, Red:s anm.). I min enfald trodde jag att debutfilmens kantigheter i första hand berodde på orutin och att hon ville få ur sig alltför mycket. Tyvärr fortsätter emellertid hennes nya film i samma spår. Även Skådespelerskor blandar dikt med verklighet och den här gången försöker hon skärskåda teaterns inre liv. Det är en riktigt seg historia.

I Skådespelerskor spelar Valeria Bruni Tedeschi Marcelline, en fyrtioårig neurotisk skådespelerska som är barnlös och singel. Hon har fått huvudrollen som Natalia Petrovna i en uppsättning av Ivan Turgenjevs En månad på landet. Regissören Denis (Mathieu Amalric) ser upp till henne och lovar att få henne att blomma ut på scenen. Han presenterar också sin assistent Natalie (Noémi Lvovsky). De båda kvinnorna känner varandra sedan tidigare: för tjugo år sedan var de kurskamrater på teaterskolan. Natalie berättar att hon valt bort karriären för man och barn. De två kvinnorna har alltså valt olika livsvägar och speglar varandras val (jag förmodar att filmens titel står i pluralis av den anledningen). Mötet får i alla fall de båda kvinnorna att fundera över sina val och ju längre filmen fortskrider desto mer frustrerade blir de. Det är teatertungt så det förslår, men plötsligt börjar Natalie svärma för den genialiske regissören, medan Marcellines hjärta bultar allt häftigare för sin unge motspelare Eric (Louis Garrel). Det är Marcellines liv som står i centrum och Valeria Bruni Tedeschi är i bild större delen av Skådespelerskor.

Mycket av filmen utspelar sig på en stor schäslong, som står mitt på teatergolvet. Det är där Marcelline repeterar sina stora scener som Natalia Petrovna, men det är också där hon vilar ut och grubblar över sitt liv när övriga ensemblen har försvunnit. Eftersom Marcelinne har en hel del att grubbla över använder hon dessutom mycket av sin tid till att besöka kyrkan och att simma för sig själv.  Däremot har hon svårare att prata med sin dominanta mamma som ständigt påminner henne om att hon är 40, singel och barnlös. Mamman spelas liksom i debutfilmen av Marysa Boromi, Valeria Bruni Tedeschis riktiga mamma. Kanske är det någon form av terapi för bägge, men mötena mellan mor och dotter är filmens bästa och mest humoristiska. Annars är filmen långa stunder riktig tråkig och då spelar det inte någon roll att Valeria Bruni Tedeschi är en lysande skådespelerska.