Den sjungande detektiven av engelsmannen Dennis Potter återvänder, nio år efter Potters död i cancer 1994, här i en lätt amerikaniserad version. Den sjungande detektiven var en populär TV-serie världen över i mitten av 1980-talet, men har nu filmatiserats för bio av Keith Gordon, regissören som startade sin karriär som skådespelare och som väl för alltid kommer att kommas ihåg som mesen Arnie i John Carpenters filmatisering av Stephen Kings Christine, Djävulens bil.

Kioskdeckarförfattaren Dan Dark (låter porrigt...) ligger på sjukhuset med en vedervärdig hudåkomma. Hans blemmor täcker precis hela kroppen, och liknar mest brännskador. Tydligen har sjukdomen satt sig inne i skallen också, för han yrar och fantiserar om att han i själva verket är Den Sjungande Detektiven Dan Dark, huvudpersonen i sina egna böcker. Denne Dan Dark är en hårdkokt privatdeckare à la Mike Hammer, och löser fall med mördade damer när han inte sjunger i ett rock'n'rollband. Dan Dark spelas utomordentligt av förre (?) knarkaren Robert Downey Jr., som ju visade prov på sin sångtalang redan i TV-serien Ally McBeal, där han medverkade 2000-2001.

DD sprider sarkasmer runtomkring sig på sjukhuset där han ligger, och både personal och hustru Nicola (Robin Wright Penn) får ta emot av hans väl artikulerade och formulerade svador. De ibland nedlåtande läkarna får veta att de lever, och sjuksköterskan Mills (Katie Holmes) får veta att även Dan Dark är vid liv när hon ska smörja in hans sjukliga kropp med nån salva. Hela kroppen...vilket i en pinsam situation resulterar i att DD får beräftelse på att det inte bara är hjärnfunktionen som är intakt. Fast hans paranoida tankar, där han är övertygad om att hustrun är ute efter att lura av honom förskottet för ett filmmanus, tvingar in honom i terapi med tokdoktorn på hospitalet, Dr. Gibbon (Mel Gibson i en enastående mask). Denne börjar nysta i DD:s förflutna och hittar orsaken till hans emellanåt mörka sinnelag.

Nyskilde Robert Downey Jr. är helt fenomenal som Dan Dark, och att han kunde mer än att droga sig halvt fördärvad har vi ju vetat länge. Hans magnum opus är förstås huvudrollen i Chaplin från 1992, och som Oscarsnominerades året därpå. Konkurrensen var dock hård, och Al Pacino vann med En kvinnas doft (Spike Lee är fortfarande förbannad för att Denzel Washington "bestals" på en "given" statyett detta år för sin lika fenomenala prestation i Malcolm X). Och Mel Gibson gör en sån där fräck cameo som i Två pappor för mycket, fast betydligt större den här gången. Sean Penns hustru Robin Wright Penn (de träffades under inspelningen av State of grace 1990) medverkar inte så mycket, men är utmärkt som DD:s hunsade hustru. Kul är att se och höra, på DVD:ns extramaterial, medproducenten Mel Gibson berömma "sin gode vän" Robert Downey Jr., med tanke på hur mycket han avskydde "denna typiska Hollywooddiva" efter inspelningarna av Air America i Thailand 1990. Då var väl också Downeys missbruk som värst, även om det är återfallen för något år sen som vållat de största rubrikerna. Bland annat sparkades han ju från Ally McBeal, efter ännu en arrestering

Regissören Keith Gordons material har annars inte gjort något större väsen av sig, men hans förra film, Waking the dead, gick faktiskt på bio härom året. Hans andra film, den utmärkta A midnight call från 1992, en vintrig rysare som utspelar sig i andra världskrigets Frankrike, gick på TV härom året. Som kuriosa kan dessutom nämnas att Gordon och Downey 1987 bägge agerade i halvtrista komedin Back to school med Rodney Dangerfield. Dessutom återses, som dansare i sin första film på flera år, Sandahl Bergman från Conan - barbaren och Red Sonja. Hon var även med i Showtime - all that jazz 1979, tillsammans med - Keith Gordon...