Sinbad är DreamWorks senaste animerade actionkalv som under det kommande decenniet kan förväntas dyka upp i åtminstone ett par uppföljare till. På hemmaplan är det Brad Pitt och Michelle Pfeiffer som skänker liv åt karaktärerna, vilket onekligen känns inspirerande. På vår svenska bortaplan är det inte fy skam, men kanske något för nära Disneyklubben i sin glättighet. OK, nu är Sinbad ämnad för pysslingar på tårtkalas och inte som samtalsämne på efter jobbet-puben. Men jag ska försöka vara opartiskt skoningslös ändå.

Kaosets gudinna Eris blickar ner på det böljande blå och ser två gamla kamrater mötas med sina skepp. Den ena är vansinnigt präktige Proteus på väg hem till Syrakusa med Fredens bok, den andre piraten Sinbad som bakom ett lager av skurkigt sot självklart har ett hjärta av guld. Mitt i en farlig kamp med ett sjöodjur engageras Sinbad av Eris att stjäla boken från sin forne kamrat. Denna ska sedan föras till Tartaros där dess frånvaro från människorna kommer orsaka stort tumult.

Vid ankomsten till Syrakusa presenteras Sinbad för Proteus blivande arrangerade hustru, Marina, och kommer på andra tankar. Nu vore ju inte Eris gudinna om hon inte förutsåg Sinbads illojalitet. Därför tar hon själv boken i besittning och lägger skulden på den godtrogna piraten. Sinbad döms till döden trots att han nekar inblandning i dådet, men Proteus tror honom och ställer sig nobelt själv i hans plats. Sinbad är ju i hans ögon den ende som skulle kunna ta tillbaks boken från den illvilliga gudinnan.

Ut på de sju haven seglar då hjältepiraten. Först med en vilja att strunta i sin gode vän och segla mot Fiji där sandstränder väntar. Men när det visar sig att Marina har tagit sig ombord för att säkerställa Sinbads trohet, drabbas han av samvetskval och går med på att segla mot Tartaros och utmana Eris.

Denna legend om de sju haven känns i första stund lite intressant. Speciellt med tanke på att det är en amerikansk adaption av en arabisk berättelse. Men vid denna insikt blir ju besvikelsen också väntad. Sinbads komplexa heder har en grund för något tankeväckande. Och Marinas skiftande känslor för Proteus alternativt Sinbad har också en dynamik som väntar på att komma till skott. Men efter ett tag konstaterar man med ett gäsp att allt är lika kristallklart och förutsägbart som alltid. Sinbad ångar på mot horisonten, svingar sig i masten och beter sig lite sådär Indiana Jones-avståndstagande mot enda kvinnan i sällskapet.

Riktigt spännande blir det aldrig eftersom Proteus är så helylle att det nästan hade varit roligare om Sinbad hade åkt till Fiji direkt. Det faktum att det står ett liv på spel försvinner spårlöst under filmens gång. Förutom vissa actionsekvenser som uppmuntrar mina trötta ögon, t ex en pulkafärd som påminner om den hisnande snowboardscenen i XXX, råder det ett konstant stiltje och man grubblar på om komiken räddar något. Svar nej. Inte ens den ansamlade mellanstadiefokusgruppen som är på pressvisningen skrattar särskilt ofta. Själv finner jag enbart ett skämt intressant. När Sinbad tilltalar muskelberget Kale, hans högre stridshand på skeppet, om att han ska hålla bort sina bröstvårtor så dom inte sticker ut ögonen på honom, finner jag en viss glädje åt att dessa karaktärer verkar ha problem med sina kroppsideal. De manliga figurerna verkar vara trötta på att ha gummimunnar som kan spännas ut mot öronen och svällande bröstkorgar som exponeras hejvilt. Och de kvinnliga figurerna retar sig på sina trådsmala midjor och blink-blink-dockögon. Kanske är det mitt fruktlösa försök att se någon personlighet i dessa figurer som gör att jag hoppas på en animerad matrix-insikt och existenskritik. Något som kanske kan dölja ett eventuellt realistiskt faktum att en strid pågår mellan manusförfattare och animatörer, där författarna är trötta på tecknarnas konventioner. Eller så är det bara på skoj.