Tidlöst tuffar tåget på med en fattig namnlös massa ombord. De reser mot hoppet precis som fattiga själsfränder ett sekel tidigare. Tåget har alltid varit den amerikanska filmens hjärta, men kraften har på senare år alltmer gått förlorad i poänglösa datoranimerade produktioner. Vilken tur att unga begåvningen Cary Fukunaga inte bryr sig om sådant och oskuldsfullt plockar fram tågets rätta potential. Hans debut Sin nombre är en fascinerande resa in på ett okänt område. Vi har tidigare sett filmer som med mer eller mindre lyckat resultat behandlar den illegala invandringen över gränsen från Mexico till USA. Det faktum att människor riskerar sina liv under längre resor genom Latinamerika för att nå sina drömmars land har i alla fall jag aldrig tidigare sett på film. Här möter vi den unga flickan Sayra som tillsammans med sin far och farbror lämnar Honduras med siktet inställt på New Jersey där faderns nya familj väntar. Det är en lång, farlig resa och på vägen möter hon Casper som räddar henne från att bli rånad och våldtagen. Det är ingen ädel hjälte som kommer in i hennes liv: Casper tillhör gatugänget La Mara vars ledare Lil Mago tar med honom till järnvägsknuten La Bombilla i södra Mexico för att råna de fredlösa emigranterna. När Lil Mago börjar tafsa på Sayra får emellertid Casper nog och dödar honom. Därmed skriver han under sin egen dödsdom; Casper vet att La Maras tentakler sträcker sig ända in i USA och att gänget kommer att jaga honom tills de fått sin hämnd.

Gängets jakt på Casper gör filmen mycket spännande. Det är en solid grund för Cary Fukunaga att stå på, men han fyller ut sin berättelse med en enastående känsla för detaljer. Ta bara de fantastiska bilderna på människor som glatt kastar upp frukt till emigranterna. Något senare är kontrasten total när ilskna ungar i stället kastar sten på dem. Sin nombre saknar den romantiserade synen på gängkulturen som präglar en film som Guds stad. Visserligen är våldet närvarande filmen igenom, men här är det resan som är målet. Det är så skönt att hamna på det framrusande tågets tak i sällskap med Fukunaga och hans fotograf Adriano Goldman. Visuellt är filmen bedårande och jag är tacksam för att vi slipper en enerverande skakig handkamera som mer drar uppmärksamheten till sig än visar något intressant. Trots våldet så finns det långa stunder något fridfullt över resan som harmoniserar med Caspers längtan efter inre frid. Ni vet den där känslan man kan känna en vindstilla dag när man vandrar genom skogen. Den här känslan fångar filmen redan i inledningen när vi ser en skog. Det är emellertid bara en illusion: skogen visar sig vara en tapet som Casper tankfullt stirrar på medan han röker.

Edgar Flores är vass som en machete i rollen som Casper. Han säger inte mycket, men lyckas förmedla de motstridiga känslor som finns inombords. Han gråter inte, men likväl sitter en tår tatuerad under högra ögat. Lika övertygande är Paulina Gaitan i rollen som Sayra. Bakom hennes naiva framtoning döljer sig ett stort mått av sunt förnuft. Här finns också ett barnperspektiv då vi får se hur Caspers 12-årige lärjunge Smiley misshandlas in i gatugängets gemenskap genom en brutal ritual som går ut på att man blir starkare av rejäl misshandel. Nästa dag är den blåslagne Smiley beredd att döda bara för visa att han är en värdig medlem i gänget. Det är en skrämmande scen och lille Smiley har en viktig roll i berättelsen. Sin nombre är en sanslöst bra debut av Cary Fukunaga. Han har själv skrivit manus och det märks vilket jobb han har lagt ner på att undersöka de illegala invandrarnas liv.  Filmen är inspelad på plats i Honduras och Mexico med verkliga emigranter som statister. Sin nombre är en klassiskt berättad Hollywoodfilm. Nog är det ironiskt att när den amerikanska filmen hittar tillbaka till rötterna, så gör man det i en berättelse där alla pratar spanska.