Redan efter första trailern såg man att Sin City skulle bli någonting alldeles extra. Fotot var enastående stiliserat och allt med den här filmen kändes helt enkelt förbannat coolt. Kanske lite för coolt, för tog de inte i lite väl mycket? Jag hade mina farhågor om att filmen skulle ta i så den sprack och inte lämna något till övers utom just en snygg men väl stiliserad yta utan något som helst djup. Utseendemässigt och berättarmässigt påminner det hela inte om någon annan film jag på rak arm kan komma på. Snarare är det datorspelet Max Payne jag kommer att tänka på, om någon nu vet vad jag talar om. Även där är färgerna avskalade, vi har en macho hjälte i huvudrollen och staden han bor i är söndersliten av kriminalitet.

I Sin City får vi dock flera historier berättade. Dessa är mästerligt utförda. Vi får följa Bruce Willis hederlige snut som har ett sista uppdrag innan han förtidspensioneras till följd av hjärtfel. En liten flicka har kidnappats av sonen till en senator. Killen i fråga är ett monster, en pedofil som våldtagit otaliga barn men som ständigt kommer undan på grund av sin högt uppsatte far. Nu är det slut med det – för nu ska vår hederlige snut, och för övrigt den ende hederlige huvudkaraktären i filmen, sätta stopp för våldtäktsmannen en gång för alla.

I en annan historia bekantar vi oss med Mickey Rourkes hårdkokta tuffing. Om ni tror er ha sett den ultimata hårdingen på film ber jag er tänka om, för en i filmen omsminkad Rourke är definitionen för ”bad-mother-fucker”. En vacker kvinna, Goldie, söker hans skydd och han får uppleva sitt livs kärleksnatt. När han vaknar morgonen därpå finner han henne mördad vid sin sida. Det är dags för hämnd och jag lovar er att Vinnie Jones två karaktärer från de två Ritchie-filmerna framstår som farbror snäll i jämförelse när vår antihjälte gör det han är bäst på bland Sin Citys slödder.

Clive Owen har visserligen spänt musklerna och visat sig på styva linan i King Arthur men inte är det väl många som ser honom som speciellt grym och tuff för det? Han funkar bra i Sin City även om han fortfarande känns lite för snäll för sin roll. Här spelar han en man jagad för mord som bytt identitet och som försöker beskydda sin flickvän till servitris från Benicio del Toros slemmiga fingrar. Händelserna urartar och snart finner de sig i situationen värre än den andra.

Hela filmen fullkomligt osar av testosteron. Tjejerna framställs som tuffa samtidigt som de sexifieras, vilket måste ses som en rätt typisk mix när hela historien kommer från Frank Miller’s skalle. I intervjuer med de kvinnliga skådespelarna har man ifrågasatt objektifieringen, varpå de skruvat på sig och krystat svarat att filmen i själva verket är feministisk då kvinnorna är så pass starka. Visserligen är de det till en viss del, men världen de lever i är ändå mansdominerad och i de historier vi får berättade här är det männen som är hjältarna och kvinnorna som blir räddade – men vem bryr sig egentligen när det handlar om en sån här film? Allt är så pass överdrivet. Våldet är ultrastiliserat och scenerna riktigt köttiga. En hel del vidriga saker visualiseras på filmduken, men det funkar ändå effektivt genom att det bidrar till storyns helhet.

Filmen igenom har fantastiska karaktärer, där Nick Stahl som pedofilen och Elijah Wood som kannibal till yrkesmördare utmärker sig mest. Vi kan även se Michael Clarke Duncan i en liten men cool roll, där han trots sin ringa tid i rampljuset lyckas övertyga mer än i rollen som storskurken Kingpin i Daredevil. Det är intressant att göra den kopplingen, då Frank Miller är ett av de stora namnen bakom Marvels mörke serietidningshjälte. Tänk om den filmen hade endast hade haft bråkdelen av de kvaliteter som Sin City välsignats med!

Som ni säkert förstått vid det här laget så besannades aldrig mina farhågor om den här filmen – visst har den en hårt stiliserad yta men det finns även ett djup och historier som är engagerande. Rodriguez Spy Kids må vara överskattad och jag var rädd att vi skulle få ser mer av sån semismörja här, men nej, Sin City är en modern klassiker som är värd att ses och ses om många gånger. Den får en stark fyra som kanske, när min knöl under pannbenet hunnit smälta den lite, visar sig vara en fullpoängare.