Mitt genuina intryck av Ulf Malmros andra fantasy-serie Silvermannen var delat, vill jag minnas. Historien som är klurig att sätta fingret på handlar om duschkabinsförsäljaren John Christiansson som fem år efter sitt försvinnande dyker upp i den lilla orten Bläcksjön. Till en början är han helt stum och beter sig mycket skumt – bryter sig in hos människor och är ständigt på jakt efter mazariner. Efter att ha skapat viss oreda kastas han i plurret av några han snott damkläder ifrån och vaknar därefter upp på sjukhuset med talförmågan återställd. Dock har han inget minne av vem han är eller hur det kommer sig att han hamnat där han hamnat. När han väl får klart för sig sin rätta identitet försöker han komma tillbaks till sitt forna liv. Men det fungerar inte. De försvunna fem åren har ändrat John i grunden och han förstår nu att han har ett konkret uppdrag – att skapa sämja mellan alla människor. Platsen att starta är just Bläcksjön där den rådande energikrisen i landet har delat orten i två bråkande läger – fotbollslaget och tivolifolket – som båda behöver elektricitet om kvällarna.

Till skillnad från den månghyllade Rapport till himlen vill jag även minnas att Silvermannen aldrig förärades samma kultvärde eller rosningar. Ytterst märkligt eftersom den på nästan samtliga plan är ett mycket mer gediget hantverk. Malmros har skärpt till sig vad det gäller berättarstruktur, klippning och personregi. Alla karaktärer har mycket klarare syften och känns mer noggrant slipade. Medan Rapport dessutom hade en ganska traditionell övernaturlig intrig, så har Silvermannen desto mer mystik i sin jordnära relation till miljö- och energipolitik och den vagt religiösa symboliken. Fotograf Mats Olofsson (som Malmros alltid använder sig av) gör dessutom ett utmärkt jobb, där lysterheten från Rapport är något mer nedtonad till fördel för en något vackrare och utstuderad rörlighet i bildspråket.

Plus bör självfallet också tilldelas aktörerna. Kjell Bergqvist gör egentligen samma förvirrade prestation som i den tidigare serien, men är på samma gång så rik på fantasifulla uttryck och galna minspel att det aldrig känns tråkigt. Han får dessutom mycket god kontrast av Anneli Martini som polerade läkaren Henrietta, Carl Kjellgren som sävlige polischefen Conny och Göran Thorell som den burduse losern Måns.

När jag nu ser om Silvermannen inser jag att vad som en gång gjorde mig kluven, snarare gör mig mer imponerad. Ulf Malmros låter mysteriet kring silvermannen John i stort sett förbli ett mysterium. Han flirtar stundtals med ett diffust thrillertema, men i huvudsak är Silvermannen en komedi om urspårad frälsning som bottnar i sällsynt välskissade karaktärer och deras smått obetänksamma liv. Att man fullkomligt kan bortse från någon form av realistiskt anspråk eller överhängande budskap förstärker dessutom ens upplevelse av serien. Det är svensk filmproduktion inte bortskämt med.