Senatorssonen Dickie Pilager (Chris Cooper) står och fiskar vid en idyllisk Colorado-sjö. Eller snarare är det hans rådgivare Chuck Raven (Richard Dreyfuss) som försöker fånga den "idylliska fiskescenen" för hans guvernörskampanj. Dickie ska till synes vara en man av folket som gärna njuter av den friska luften och den rena miljön. Han visar sig dessutom vara en hejare med fiskespöt, för mitt i allt får han napp. Så synd när det visar sig vara en människohand som flyter upp med kroken.

John Sayles, som är en av de mest frekventa USA-skildrarna, är nu tillbaks med en politisk satir som uttryckligen uppmanar jänkarna att syna det högsta hönset och rösta bort honom i november. Inte utan att man nu kan uttala anti-Bush-filmer som en egen genre. Vad som hamnar under lupp i Silver City är kanske inte politikern själv, utan snarare det system av korruption och finansiella motiv som för en specifik ledare till makten. Precis som Michael Moore påpekat i böcker och filmer vad det gäller G.W., så är det inte enbart tal om den politiske ledarens egen personliga oförmåga till beslut. Han är snarare en marionettdocka för de stora ekonomiska intressenterna – de som backat honom med pengar under kampanjen och som nu i gengäld väntar sig lättnader för sina respektive industrier. I John Sayles fiktiva historia är Pilager enbart en frontfigur för oljemiljardärer som helst begraver sin miljövådliga avföring med checkboken.

Chuck Raven behöver nysta fram vems kropp det är som har flutit upp och anlitar den före detta journalisten Danny O’Brien (Danny Huston) som nu sadlat om till privatdeckare. Nyligen dumpad av sin fru, sitter han ensam i sin lägenhet och grämer sig över förlorade drömmar och idealism. Men när han tilldelas sitt nya uppdrag börjar han gräva allt djupare i träsket av illegala invandrare och miljöförstöring. När Raven inser att hans hjälpredas aktioner håller på att slå bakut avskedar han honom, men Danny fortsätter ändå och finner en politisk nyväckelse för vilken förruttning hans omgivning har genomgått.

Sayles satir lockar till ännu mer ångest inför vilken värld vi lever i. Silver City är en korsning av politisk satir a la Bob Roberts och en deckarintrig som erinrar om Polanskis Chinatown. Precis som hos Polanski är det inte någon större mening med själva mysteriet, utan snarare arbetet som ligger i att avslöja det. Vad deckaren uppdagar på vägen. Men tyvärr gör Sayles också några beklagliga misstag som underminerar den annars tankeväckande intrigen.

Dels är huvudkaraktären Dannys personliga affärer tämligen ointressanta. Att hans politiska idealism väcks ånyo är en logisk konsekvens av vad han upptäcker. Men tyvärr blir dialogen mellan honom och journalister på olika pinnar av den politiska stegen, inklusive hans ex-flickvän (duktiga Maria Bello), alltför snarstucken och flyter dåligt. Man kan vid det här laget inte vänta sig av Sayles att gå raka vägen mot upplösningen, men stickspåren blir bara för många. Dessutom känns Bush-satiren något handfallen. Chris Cooper gör en lysande komisk gestaltning av en på alla sätt vilsen pojke i en värld av bedragare. Men att hans intelligens reduceras, känns missledande för historiens syfte och trovärdighet (hur korrekt det än känns i koppling till verkliga personer). Sayles ambitioner och budskap är genomgående hedervärda, som vanligt är han oerhört jordnära (av och an rent bokstavligt) i sin samhällsskildring. Men satiren blir inte riktigt så vass som han tänkt sig och när det ofta känns som att udden borde riktas mot ett ruttet politiskt system, leder han in intrigen på villovägar. Ändock ser jag redan fram emot hans nästa film, Carlisle School, som antagligen dyker upp om ett år eller så.