Silent night, bloody night är en i dessa trakter sällan sedd liten julrysarklassiker som verkligen förtjänar ett mycket bättre öde än evig glömska. I stället för att alltid visa Dickens En julhistoria och Ett päron till farsa firar jul till döddagar, tycker man gott att våra numera så många kanaler kunde raggat upp lite rysare också med jultema, att visa under helgerna. Inget ont om Dickens eller Päronet eller Gremlins, men man har ju sett dessa snart lika ofta som Kalle Ankas jultimme (som faktiskt pågår som bäst vid skrivandet av dessa rader - jepp, eder skribent idag tröttnade redan för 25 år sen på denna tradition, och treåringen somnade just som kavalkaden skulle börja, så här sitter man…).

Silent night, bloody night finns sedan några år lätt tillgänglig på lågpris-DVD, och den rekommenderas varmt. Fast mycket till julmotiv syns ärligt talat inte, mer än att den utspelar sig under några juldagar. Huset i fråga står tomt i 20 år, innan advokaten Carter (Patrick O’Neal, 1927-94, som alltid liknat och låtit som James Coburn) anländer exakt 20 år senare och lägger fram ett bud till staden, som har ett gammalt löfte om att få första tjing vid en eventuell försäljning. Priset för denna kåk är $50.000 dollar, mycket pengar för ett ödehus ute i obygden för 30 år sen för en liten stad, och kommunfullmäktige får dessutom bara till dan därpå - julafton - att tänka på saken. En av fullmäktigeledamöterna heter Charlie Towman, som spelas av veteranen John Carradine. Detta är bara en av oändligt många, meningslösa roller, och här spelar han en stum man som kommunicerar på mötet via en ringklocka. Bara en sån sak. En liten gimmick som inte tillför berättelsen ett dugg, utan bara lägger ett litet löjes skimmer över det hela en stund. Inte så länge, dock, för på natten tar sig någon in i advokatens rum (han sover så klart över i försäljningsobjektet) där han ligger och ska till att ha lite julmys med älskarinnan Ingrid. Det slutar i blodbad, då dessa bägge hackas i bitar av en yxförsedd galning. Vi har tidigare fått veta att en patient på dårhuset i närheten rymt i samma veva, och vi har sett en figur på rymmen sno en bil och bege sig iväg, troligen mot huset i fråga. Efter morden ringer galningen till sheriffen och ber honom komma, och sen säger han åt växeltelefonisten, som också satt i fullmäktige, att säga åt alla att "Marianne är tillbaka".

Nu får vi också följa en Jeffrey Butler, som lär ska vara Wilfreds sonson och ägare av huset, samt den som skickat advokat Carter att sälja det. Han är nu på väg till huset för att försöka ta reda på vad som hänt den försvunne advokaten. Han kommer först i kontakt med borgmästarens fru Diana, som spelas av Mary Woronov (vid den här tiden ännu gift med filmens regissör, Theodore Gershuny) i en mycket tidig roll. I USA är hon känd som en B-filmsdrottning, hon har gjort massor av film i 35+ år, merparten skräckisar, och nu är hon alltså här, blott 23 år gammal, och så gudomligt skön. Hennes höga kindknotor, hennes accentuerade ögonbryn och fylliga läppar…vilket uttrycksfullt och vackert ansikte! Hon ledsagar nu Jeffrey i letandet efter advokaten, men det hela utvecklar sig till nånting helt annat efter morden. En ond historia rullas upp, och i en bisarr, drömliknande återblick avslöjas historien bakom huset, varför det stått tomt, och vem den där Marianne är. Och vilka stadsborna och Jeffrey egentligen är/var. Tydligen har huset vid nån tid varit en institution för mentalsjuka, och där dårarna en dag släpptes ut och tog över stället, precis som i Fun Boy Threes gamla hit, Lunatics have taken over (The asylum).

Detta att en galning börjar ringa runt till folk han är ute efter att döda, det utvecklades vidare i Stilla natt, blodiga natt (Black Christmas), året efter Silent night, bloody night, alltså 1974, och att en mördare/galning återvänder till hemstaden under en storhelg efter si eller så många år, det känner man givetvis igen från John Carpenters Alla helgons blodiga natt fem år senare. Silent night, bloody night når inte upp till sina efterföljares höjder, men är en alldeles speciell, otäck och annorlunda rysare som förtjänar att uppmärksammas lite extra.