Jag är snäll som ger Silent Hill en 2:a. Tråkigare "skräckfilm" får man leta länge efter, eller i alla fall tills man tittat på BloodRayne...nu känner jag inte till spelet alls (det var många år sen jag över huvud taget spelade videospel...), men det har ju inget med saken att göra. Min uppgift är att recensera filmen, och den är helt enkelt en enda lång snarkfest. Om än en ibland förbannat snygg sådan. Jag hade trots allt rätt högt ställda förväntningar på filmen, dels på grund av den mystik som präglat både foton, teasers och trailers från den, dels då många horror-fans förväntat sig mycket av den. Men tyvärr, tyvärr...filmen varar i mer en två timmar, och det var kämpigt emellanåt att hålla sig vaken.

Den enkla storyn kan de flesta: Adoptivdottern Sharon lider av psykisk ohälsa och sover så dåligt att expertisen, liksom pappan (Sean Bean, som ju nyligen även gjort den bisarrt likartade The dark), vill att hon ska in på institution. Mamman Rose (Radha Mitchell från Finding Neverland) är av motsatt sikt, och flyr till den märkliga staden Silent Hill, en stad som till en början tycks övergiven men som snart visar sig vara bebodd av de märkligaste varelser, otäcka racksingar till skuggfigurer som mest liknar nåt ur den medeltida målaren Hieronymus Boschs helvetesskildringar (som omslaget till Deep Purples tredje LP...). Sharon försvinner efter en trafikolycka, och nu är det upp till Rose - och sexiga MC-snuten (!) Cybil (Laurie Holden från Fantastic Four) - att leta upp Sharon, som emellanåt ropar på mamma liksom lilla Carol Anne (salig Heather O'Rourke, 1975-88) gjorde i Poltergeist-filmerna på 1980-talet. Rose dras allt djupare in i Silent Hills mörka sida, och själv är jag också på väg in i mörkret då filmen är så fruktansvärt saggig att det är i det närmaste omöjligt att hålla sig vaken. Tur att Deborah Kara Unger medverkar, samt att Laurie Holden tar av sin tajta MC-uniform på ett tidigt stadium, annars hade jag väl suttit och sovit än idag på biografen i Manila...liksom Christopher Gans så framgångsrika Vargarnas pakt är Silent Hill alldeles för lång, och att filmen inte fick nån pressvisning i USA bekräftar ju bara vad alla recensenter där borta säger, att filmen är åt helvete för seg och oinspirerad. Inte hjälper det heller att Alice Krige gör sin vanliga knäppgök, här som kultledare..