Som barn fascinerades jag oerhört av utomjordingar och deras påstådda strapatser på våran planet. Jag lånade så gott som alla böcker biblioteket hade att erbjuda i ämnet och sträckläste dessa, ofta med följden att jag sov med lampan tänd. Det var speciellt en berättelse i en av böckerna som jag än idag kommer ihåg. Den handlar om hur en familj på landet terroriseras av utomjordingar som bl.a. kikar in i fönster, välter tunnor och skrämmer hundarna. Historien, som angavs basera sig på en sann händelse, är hemsk därför att en familj ansätts i sitt eget hem och dessutom i ett läge där de är extra utsatta p.g.a. isoleringen. Det är precis samma premisser som denna film bygger på.

Den före detta prästen Graham Hess (Mel Gibson) lever tillsammans med sina två barn och sin bror på en avlägsen bondgård som omgivs av majsfält. Han sörjer sedan sex månader tillbaka sin fru som avled i en våldsam bilolycka, vilket gjorde att han tappade sin Gudstro och slutade som präst. Familjen Hess sörjande avbryts då de får annat att tänka på när de finner stora, välgjorda cirkelmönster i majsfältet. I samma veva börjar hundarna bete sig som om de kände oro över något hotfullt.

Redan när förtexterna rullar igång så känner jag en krypande känsla av skräck, som allt eftersom filmen lider cementeras. Detta tack vare ett långsamt tempo där regissören M Night Shyamalan låter scenerna hänga kvar där andra hade klippt av för att raskt gå vidare, en effektiv filmmusik av kompositören James Newton Howard, och inte minst genom att man vågat låta tystnaden råda i ett antal scener. Utan tvekan är det spänningen över vad som kommer att ske härnäst som är filmen främsta förtjänst. Vi märker att något inte är som det ska på mycket kusliga vis. Främst genom de stora cirklarna i majsfältet, hundarnas märkliga agerande, de nattliga upptågen på gården, och de konstiga ljuden de får in i babymonitorn. Utöver dessa tecken så beter sig rollkaraktärerna lite märkligt, man vet inte riktigt om någon av dem döljer något eller vad det är frågan om. En del av beteendet beror på att Shyamalan klämt in en del humor emellanåt, det andra går inte att förklara på annat sätt än att det skulle bero på dåliga skådespelare. Min hoppfulla gissning är att det är Shyamalans avsikt att låta rollkaraktärerna bete sig skumt för att på så vis öka spänningen och ovissheten än mer. Med detta som utgångspunkt så tycker jag att Mel Gibson och framförallt Joaquin Phoenix gör bra ifrån sig. Barnskådespelarna känns även de trovärdiga.

Det som gör filmen så spännande och skrämmande beror inte på det vi får se, utan istället på rädslan för vad vi kommer att få se. Det är därför slutet är den allra svagaste länken i filmen, speciellt om man, som jag, lägger till det religiösa budskapet på minuskontot. Något frustrerande tycker jag också det är att inte få svar på en massa frågor (se nedan) som man hunnit ställt sig under filmens gång (visst, filmen fokuserar visserligen på familjen Hess, men ändå!). Men eftersom filmen överlag är mycket bra och verkligen lyckas skrämma skiten ur en så kan jag utan större problem ha överseende med ovanstående brister.



SPOILER! – Undvik nedanstående om du inte sett filmen.

En del av de frågor jag ställde mig:
Varför är utomjordingen som är instängd i skafferiet så hjälplös när de som stökade omkring på gården i början var så vitala? Om man inte tål vatten varför invaderar man då en planet där ca. 75% av ytan består av hav och sjöar och vars invånare till stora delar består av vatten? Hur kan utomjordingarna som vandrar omkring i majsfältet sent på nätterna klara sig undan all dagg? Regnar det aldrig på jorden under deras invasion? Vad gör militären medan utomjordingarna far fram? Varför är de på jorden över huvud taget?