Sideways är en vuxen film - nej, inte en vuxenfilm - om kärlek, vänskap, sex, svek - och vin. Men låt inte det där sista skrämma dig. Miles och Jacks vinprovarresa genom Napa Valley är ingen snobbtur för förståsigpåare, utan enbart den katalysator som för filmen framåt och som låter oss lära känna dessa bägge medmänniskor.

Paul Giamatti är tungt trovärdig som losern Miles, gymnasieläraren som i åratal skrivit på sitt livs novell, och som ännu inte kommit över skilsmässan för två år sen, medan Jack är go-gettern som vet att ta för sig av livet goda, vare sig det gäller vin, kvinnor eller...tja, kanske inte sång. Han spelas med bravur och inlevelse (Oscarsnominering...) av Thomas Haden Church från den fina årgången '61, en aktör som mest hänvisats till skurkroller, men som även regisserat marijuanafilmen Rolling Kansas och nu ska göra en av rösterna i remaken av den animerade klassikern Fantastiska Wilbur, om grisen Wilbur och hans vänner, från 1972. Nu ska de bägge ut på en vinprovartur innan Jacks stundande giftermål, och det går snett redan första kvällen då de fastnar hos Miles morsa dan innan hennes födelsedag. De skulle bara in på en snabb titt, men fastnar i middag och alkohol. Den försupne och ibland mörksynte Miles har sjunkit så lågt att han stjäl av sin mors besparingar, medan den glade gamängen Jack är så glad att han ibland hamnar i sängalag med nån kvinna han INTE ska gifta sig med.

Filmen handlar annars mest om relationer; nya, gamla, avslutade och oavslutade sådana, och om rädslan att en dag sitta där, ensam kvar på Glasberget, det berömda. Men det är vägen dit som räknas, och visst är filmen charmant berättad och framförd. Den är nästan helt renons på klichéer, vilket är en slags bravad bara det. Giamatti och Haden Church är helt lysande bägge två, och regissören Alexander Payne har elegant förvaltat manusförfattaren Alexander Paynes och ständige kollegan Jim Taylors manus, precis som med underbara About Schmidt 2002 och suveräna Election 1999. Att filmen erhållit fem Oscarsnomineringar och dessförinnan nominerats till, och även vunnit, en otroligt  lång rad utmärkelser ingår i hajpen, men filmen är faktiskt inte djupare än de vinglas och dito buteljer de regelbundet, och kanske inte alltid så elegant som man kanske kunde förvänta sig, tömmer. Antagligen är det nåt i filmen som tilltalar de människor som jobbar i filmbranschen, mer än det fina ensemblespelet, den perfekta regin, det snygga fotot och den avmätta musiken. Som att den handlar om människor i yngre medelåldern som kanske har en skilsmässa bakom sig, och som inte vet om de ska våga gifta sig (igen) och kanske rent av skaffa barn.

Det är således tunga frågor som avhandlas, men de serveras i en lättsmält komediform med rätt hög alkoholhalt, och det är ömsom vin, ömsom vatten. På det hela taget är det dock en härlig skröna av och för fullvuxna människor, och trean i betyg är en mycket stark sådan. Gå och se Sideways, vilket jag gjorde idag, här i São Paulo! Jag gillade speciellt skämtet om John Kennedy Toole, även om jag såg det komma.