Att sjukvårdssystemet i USA är under all kritik, är nog ingen nyhet för någon. Det finns mängder med vetenskapliga artiklar och undersökningar som tydligt påvisar att sjukvården i USA är den dyraste och mest ineffektiva i världen (till exempel adminstrationskostnaderna ligger på ett tvåsiffrigt procenttal mot Sveriges ett par procent), men även att den är omoralisk. Samtidigt får vi inte glömma att USA har den främsta sjukvården i världen - för alla som har råd. Faktum är dock att alla som påstår att Michael Moore helt är ute och cyklar i och med Sicko, får tänka om. Sen att vi i Sverige - vi som alltid är så stolta över vår fria sjukvård - inte alls har fri sjukvård i dess egentliga betydeelse, är en annan sak som tål att tänkas på. Vid en jämförelse med andra länder, så är den svenska sjukvården inte alls gratis, eller ens billigast - vi glömmer allt för ofta bort alla patientavgifter vi avlägger vid sjukhusbesök.

Michael Moores nya dokumentär Sicko lägger inte fokus på alla de som står utan försäkring och därför inte får någon sjukvård, utan istället på dem som faktiskt har en försäkring, men som trots detta blir utan sjukvård. Moores film inleder med att avhandla ett flertal fall där personer som har haft sjukförsäkring, blivit nekade vård på grund av olika rackartyg som dem stora sjukförsäkringsföretagen tillämpar. Kontentan som Moore vill få fram är att då dessa försäkringsbolag är vinstdrivande, så ses varje utbetalning som bolagen tvingas göra strikt som en onödig kostnad (så borde det inte vara, då försäkringsbolagen utifrån den bedömning som görs i varje fall, på en aggregerad nivå har en ganska klar bild av hur stora kostnader det blir totalt, och utifrån detta kan sätta en adekvat försäkringspremie som tar hänsyn till alla risker). I filmen får vi se tidigare anställda träda fram och snyfta lite om hur de lurat folk på deras rätt till sjukvård, och hur detta beteende primerats av arbetsgivaren. Kapitalismen när den är som allra sämst. Moore jämför även USA med andra västländer, för att påvisa att det här med att inte erbjuda sina medborgare statligt finansierad sjukvård, är något unikt för USA. För den som är intresserad och hänger med någorlunda i nyhetsdebatten, så är det inga nyheter vi bjuds på i Moores Sicko.

Michael Moores dokumentärer fyller dock ett behov för alla som inte tänder på att se Folköl Rydén-typer, som med mörk och allvarsam röst åker runt och skärskådar allvarliga problem. En helt ny publik nås, och även om hans dokumentärer innehåller allvarliga faktafel eller är kraftigt vinklade, så är det inget värre än det vi är vana från det dagliga nyhetsflödet. Objektivitet och opartiskhet finns inte, har aldrig funnits och kommer nog aldrig att finnas bland journalister.

Sicko ger mig ingen aha-upplevelse. Inte heller blir jag lika berörd som av Moores tidigare dokumentärer. Sicko är dock en bra och viktig film - det hela kommer nog slutligen ner till huruvida man sympatiserar för eller emot ämnet i sig. Moore i sig är så starkt förknippat med politik, att du i samma ögonblick som du har uttalat dig om en av hans filmer, har tagit ställning politiskt. Moore tar upp viktiga saker - ingen tvekan, och detta kan jag skriva hur mycket jag än avskyr alla dubbelmoralister och all skenhelighet som finns i det läger (och som finns i alla läger) som är hans främsta försvarare.