I Shrink - Fallet doktor Carter spelar Kevin Spacey psykiatern Dr. Henry Carter, kändisdoktorn som inte klarar av att hantera sina egna problem. Han är nybliven änkling och kväver sina sorger i allehanda droger. Det påstås att hustrun tog sitt liv, och han anklagar sig själv för att inte ha kunnat förutse eller stoppa detta. Utöver alla Hollywoodstjärnor och annat löst folk han behandlar får han en dag den skolkande Jemma (en utmärkt Keke Palmer, en ny förmåga som vi kommer att få se mer av), en 15-årig svart tjej som skippar skolan till förmån för sitt stora filmintresse, på halsen. Hennes problem är helt enkelt att hon är för smart för skolan, och sitter hellre och läser filmregissören Sidney Lumets Making movies på nåt fik. Allt medan doktor Carter vacklar i tron på sig själv, och på sin yrkesroll, likt en tvivlande präst. Hans förtroliga samtal med fadern (veteranen Robert Loggia), även denne psykiater, är en sån där typisk Hollywoodkliché som man sett några gånger om man sett lite film (och jag har sett MYCKET film...), men här stör det inte nämnvärt. Men nämner det gör jag ändå.

Filmen är emellanåt riktigt rolig, främst när eleganten och mästaren på cyniska figurer Spacey ligger i baksätet på sin langares bil och denne agerar hans terapeut. Och Sigmund Freud själv var alls icke obekant med kokain, tvärtom, så metaforen är mer än passande. Förutom en smörig upplösning på dramat som känns väldigt malplacé är detta en riktigt hyfsad film med några härliga oneliners. Översättningen är dock, som så ofta, under all kritik. Exempelvis kallar översättaren Mats Wennberg, ägare till och enda anställda (?) på Ordiovision, staden Warren för Marlon (!), och översätter painkillers med "lugnande". Inte heller vet Wennberg vad en valet (manlig betjänt, i film oftast som bilparkeringssnubbe vid fester) är, och översättningen av "I'm a piece of shit valet" lämnar vi därhän, det vill säga i skamvrån där den hör hemma. Men se gärna den utmärkta Shrek...f'låt, Shrink - Fallet doktor Carter! Det är den värd.