Verkligheten är annorlunda. Shortbus annonseras med en bild på glada ungdomar som ligger tätt tillsammans och skrattar upp mot kameran. I filmen skrattar de inte. Möjligtvis skrattar vi åt dem och deras vilsna sökande efter harmoni i tillvaron. Bland alla ungdomar på bilden söker jag förgäves efter en gammal skröplig gubbe. Han syns inte till, vilket kan tyckas logiskt eftersom hans närvaro skulle störa harmonin i den ungdomligt lustfyllda bilden. Däremot är den gamle mannen med i filmen. Hans roll är inte stor, men viktig. I ett kärnfullt framträdande presenterar han sig som New Yorks pensionerade borgmästare, den som styrde staden när det dödliga viruset kom, en man som vid den tiden ännu inte hade modet att komma ut som bög. Till New York kom människor för att festa och knulla runt, men också för att få förlåtelse filosoferar den gamle borgmästaren och för ett ögonblick känns det som Shortbus vill ta tag i sina karaktärers ångest. Men tyvärr blir det inget mer än ett snapshot av det hela.

Med bilder från Ground Zero visar regissören John Cameron Mitchell oss att Shortbus utspelar sig i dagens New York. Vi får följa några ungdomars öden i storstaden. Den gemensamma nämnaren är klubben Shortbus i Brooklyn. Klubben är något av en frizon för sexuella fantasier. Dit söker sig dominatrixen Severin som ensam och bitter försörjer sig med att piska rika killar. Bland gästerna finns också bögparet Jamie och James som trots ett stadigt förhållande inte haft sex på fem år. För att reda ut sina problem anlitar de sexterapeuten Sofia. Mötet tar dock en överraskande vändning när hon avslöjar att hon aldrig i hela sitt liv haft orgasm. Den bekännelsen leder även Sofia till Shortbus och hennes jakt på orgasm är en av filmens skojigaste teman. Hennes sökande efter erotiskt stimulans får en metaforisk koppling då den sammanförs med New Yorks behov av elektricitet. Det är en av filmens fyndigare uppslag eftersom stömavbrott alltid lockar fram kriminaliteten i staden.

Sex fungerar nästan alltid som reklam och Shortbus innehåller mycket av den varan. Det är riktigt närgångna sexscener och sperman sprutar vilt under akterna. Ibland är det riktigt roligt som när vi får höra den amerikanska nationalsången sjungas under en bögtrekant. Det är en improviserad scen som så mycket annat i filmen. Under två år arbetade John Cameron Mitchell, tillsammans med de okända skådespelarna, fram manuset genom improvisationer, innan inspelningen påbörjades och häri ser jag ett av filmens stora problem. Som så ofta när man försöker improvisera fram en berättelse blir resultatet fragmentariskt och ojämnt. Nu försöker man sy ihop filmens delar med hjälp av husbandet Yo La Tengo. De gamla indierävarna gör ett bra jobb men ändå förlorar jag emellanåt intresset för filmen. Det beror på att filmen förutom sin spretighet även känns väldigt trendmedveten. Den är helt enkelt alltför välpaketerad för att engagera trots huvudpersonernas ångest och all sex. Shortbus har ett kort bästföredatum, men kan säkert roa vissa den här vintern.