1. Det är de snygga actionscenerna folk vill ha, inte en väl berättad historia och trovärdiga karaktärer. 2. Så länge det är coola repliker och snyggt gjort, är resten skitsamma! 3. Det är action, action och action... och så en snygg tjej då kanske.

När jag ser Shoot 'em up, återkommer mina tanker flera gånger till Quentin Tarantino. Vad är det som skiljer hans filmer, från filmer som Shoot 'em up - egentligen? Tarantino har fastnat i att allt är yta - det ska vara ironiskt, laid back och jävligt mycket attityd. Kill bill-filmerna framstår som en tre timmar lång reklamfilm av ett ängsligt Killinggäng. Är det coolt nog? Samma känsla får jag av Shoot 'em up.

Regissören och manusförfattaren till Shoot 'em up, Michael Davis, har ett antal mindre produktioner bakom sig, och har i princip inte gjort något väsen av sig tidigare. Jag har sett ett par av hans filmer, som har gått helt obemärkta förbi. Med en $20 miljoner budget och eget manus, med flera stora stora namn som Clive Owen, Monica Bellucci och Paul Giamatti, kan Michael Davis känna sig nöjd över att ha brutit igenom, även om filmen i princip dog på den amerikanska bioreportoaren, i samma ögonblick den hade premiär.

Handlingen är intensiv, redan efter fem minuter har huvudpersonen Mr. Smith (Clive Owen) skjutit ihjäl ett tjog av onda hejdukar, förlöst ett barn, skjutit av barnets navelsträng och höjt vapenindustrins branschindex med fem procent. Mr. Smith är så hård att klockorna stannar. Storyn kräver dock att han inte klarar av att hindra hjärtat på barnets mamma från att stanna, vilket tvingar Smith till att ofrivilligt fortsätta vara barnets skyddsängel. Av någon oklar - men ändock meningslös - anledning, vill Mr. Bad guy (spelad av Paul Giamatti) att barnet ska dö omedelbums. Barn behöver bröstmjölk även här, varför Smith tar honom till en prostituerad som specialiserat sig på.. öhh, bröstmjölk. (Sjukt nog, får vi veta att det finns ett namn för denna företeelse. Skriv en kommentar och gissa vad.) Tillsammans jobbar de ihop för att slå tillbaka, och krossa det onda syndikat, som vi i slutet får veta gör sig pengar på att ta benmärgen från sina offer, för att sälja på den svarta marknaden.

Shoot 'em up är action som balanserar på gränsen till att bli för mycket, för att - gång på gång - trilla över. Jag vill naturligtvis inte ha brösttoner á la Björn Ranelid, men det hade inte skadat om vi tilläts ta filmen på lite mer allvar. Shoot 'em up blir inte - som den avser - en film med glimten i ögat, utan en film med ögat i glimten - om ni förstår vad jag menar. Men visst, som ni redan har försått, är filmen tätt sammankopplad med mening 1, 2 och 3. Jag är trots allt ett barn av min tid, och har därför svårt att ta fram den stora släggan.