Historielektion: i Sydkorea och, kanske framför allt, dess huvudstad Seoul med sina 15-20 miljoner invånare är befolkningen livrädd för presumtiva terrorattacker från nordsidan. Även om Koreakriget tog slut i och med eld-upphör-avtalet 1953 har nåt fredsavtal aldrig undertecknats, så officiellt är de bägge brödraländerna fortfarande i krig med varandra. Och då Seoul ligger så pass nära gränsen vid den 38:e breddgraden behövs det inga avancerade grejor för att ställa till med en storskalig katastrof i en av världens största städer. En smutsig, liten atombomb, utrustad med ett par kinapuffar (medveten, politisk vinkling...; -) i häcken, och...BOM! En massa döda, och en obeboelig stad för många århundraden framöver. Att denna typ av statsterrorism inte bara är fullt möjlig, utan i allra högsta grad en realitet för berörda parter har ju visats genom årens lopp, med ideliga "incidenter" nationerna emellan där Nordkorea alltsom oftast provocerar fram en skärmytsling av något slag.

Det lär ha utförts 420.000 (!) olika terrordåd av nordkoreanerna sen 1953, av vilka det mest spektakulära och avskydda är sprängningen av flight 858 den 29 november 1987, där 115 oskyldiga civila dödades över indiska Andamanerna nära Thailand, i en meningslös flygplanssprängning av ett av Korean Airs flygplan. En av de två terroristerna, som klev av vid mellanlandningen i Abu Dhabi, var en kvinna som inte, i motsats till sin kollega, svalde en giftampull och dog, utan i stället vittnade om att det var dåvarande presidentsonen Kim Jong-Il, numera president i Nordkorea, som beordrat dådet. På denna rädsla spelar alltså Shiri, och det är inte förvånande att filmen drog in en väldig massa pengar hemma i Sydkorea 1999, för det är en habil, politisk thriller, om än inte nåt nyskapande verk (faktum är, att den blev så poppis att den till och med parodierades i år i filmen Mr. Hong - eller Eodiseonga nugungae museunili saengkimyeon teulrimeobshi natananda Hong Ban-jang, som den heter i original...).

Den nordkoreanska agenten Hee har i början av 1990-talet drillats på ett stenhårt, blodigt läger till att bli den perfekta mördarmaskinen för attentat inne i Sydkorea. Under flera år avrättar hon diverse prominenta personer inom politik och ekonomi innan hon drar sig, som det synes, tillbaka. Ett år senare (filmen är inspelad 1998, då de tidigare så frusna relationerna länderna emellan tinat något, och man möttes till och med i en fotbollsmatch) dyker tecken på ny aktivitet upp, och dessutom stjäls det en liten mängd av en sorts högteknologisk nitroglycerin, kallad CTX (rent påhitt, vad jag förstår), och man misstänker att ett större terrordåd planeras. Är Hee tillbaka? En mindre polisstyrka jobbar tätt ihop på fallet, allt för att förhindra läckor till utomstående. Nånting som man uppenbarligen inte lyckas med, och det uppstår tvivel på varandras hederlighet. Ett tema som är symptomatiskt för sydostasiatisk film, där manlig vänskap, lojalitet och svek ofta är genomgående teman, vare sig det gäller snutfilm från Hong Kong eller, som här, politisk thriller från Sydkorea.

Vi bjuds på två timmars hyfsad spänning, som mestadels ligger på det psykologiska planet. Lite action är insprängt (bokstavligen...) då och då under de två timmar DVD:n varar, ofta lite väl klichéaktig med ideliga stand-offs, där alla pekar sina skjutvapen mot varandra samtidigt. En rätt uttjatad gimmick från Hong Kong (var det John Woo som hittade på det?), minst sagt. Lite fånigt och påklistrat känns även triangeldramat, och upplösningen är knappast trovärdig, om än väntad.  Det kan dock vara bra att komma ihåg att aldrig avfärda knäppgökar som den omtänksamme polisen i denna film, han som tar så väl hand om kontorets alla guldfiskar och alltid badar dem. Shiri - terrorns ansikte lär ha triggat den koreanska filmexporten, och bland skådespelarna märks folk från Tell me something, Joint security area, Sympathy for Mr Vengeance och Musa - princess of the desert.

Bonus: dissekering av levande guldfisk.

Avdrag: för översättaren, som påstår att den koreanska halvön delades efter det första världskriget (i själva verket var det efter andra världskriget, men det visste ni ju...). Dessutom envisas han med att kalla en av världens mest vanliga akvariefiskar, kyssguramin, för kissingurami...