Eddie (Sean Penn) och Maureen (Robin Wright Penn) har ett enkelt men stormande kärleksförhållande. De lever för stunden och för kärleken till varandra. En dag kryper det fram att en granne våldtagit Maureen. Det svartnar för Eddie som rusar ner till närmaste bar för att dricka sig full. Så småningom kommer två poliser för att ta sig en titt på honom. Eddie blir rädd och skjuter en av dem.

Tio år senare har han avtjänat sitt straff på ett mentalsjukhus och han söker upp Maureen. Hon har inte hört av sig på flera år och är nu lyckligt gift med tre barn boende i välbärgat område. Men när Eddie kommer på besök så väller de gamla känslorna fram.

En otroligt bra film med en otrolig handling som får mig att bli otroligt glad skulle man kunna säga om den här filmen. Detta måste väl ändå vara Sean Penns bästa rolltolkning någonsin, han spelar galning så pass bra att man skulle kunna tro att han är det på heltid. Seans fru, Robin Wright Penn gör även hon en otrolig roll, som något vimsig fru till Eddie. Och de få tillfällen John Travolta är med i filmen gör han verkligen en bra roll och påminner lite om karaktären i Pulp Fiction. En rakt igenom lyckad film. Miljön känns äkta och alla bikaraktärer gör ett bra jobb och hjälper filmen att se trovärdig ut. En scen som jag särskilt gillar är när Eddie efter att ha suttit på mentalen tio år går till frisören. Se den här filmen.