Historien om sheriff Buford Hayse Pusser är ett äkta stycke Americana, en riktig vilda västernhistoria, som dock utspelade sig i slutet av 1960-talet. Buford "The wild bull" Pusser" kom från en håla i Kentucky, stack till sjöss som marinkårist i tre år och brottades i Chicago i fem år, innan hemlängtan blev för stor. Dessutom tröttnade han på de fixade matcherna och myglet inom den amerikanska fribrottningen. Buford var inte en man man satte sig på, eller ljög för.

Väl hemma köper han en gård intill föräldrarnas för sig och sin familj på fyra personer alldeles intill en sjö, och med skogen bakom knuten. Han börjar jobba i skogen och på farsans lilla sågverk. Snart träffar han en gammal polare som tar honom med till utkanten av kommunen, där det satts upp ett antal lokaler med ljusskygg verksamhet. Spel, hembränt och hor är vad som försiggår, något otänkbart när han var barn men ett faktum idag. I USA är det ju så att vissa counties ("kommuner") är helt torrlagda, det vill säga du kan inte få en droppe (legal) sprit där. Därför växer det upp ett gytter av spritbutiker som i sin tur drar ett visst klientel i gränstrakterna till närmaste icke-torrlagda county. Jag bodde själv i två dar vid en sån gräns utanför Dallas en gång. Det gick vilt till om nätterna på motellen, och det fanns ingen mat att köpa (men väl en mexikansk diarrérestaurang, men det är en annan historia), däremot 40+ spritbutiker. Jag levde på kex, choklad, chips och öl i dagarna två, men vad gjorde det? Sverige spöade ju Saudiarabien i åttondelsfinalen i fotbolls-VM på Rose Bowl, och jag bytte en svensk landslagströja mot en saudiarabisk souvenirtröja med några saudiska studenter efteråt.

Buford reagerar dock på att vännen blir lurad av falska tärningar, vilket slutar med storstryk. Han klarar nästan av tre, fyra man ensam på ren råstyrka, men till sist blev de för många även för den väldige Buford, och han misshandlas, torteras och knivskärs. Han lämnas sedan åt sitt öde i ett dike, och bara turen - och hans fysik - gör att han överlever, men först efter att han fått mer än 200 stygn. Den korrumperade sheriffen gör inte ett smack för att sätta dit de skyldiga, så vad gör Buford? Jo, han åker ut till stället, The Lucky Spot, och tvingar till sig de förlorade pengarna, kostnaden för hans stulna bil och förstörda kläder, vilket dock renderar honom en rättegång för rån inför den lokale, likaledes korrumperade domaren. Buford frias, och han bestämmer sig för att själv ställa upp i de därpå följande valen till lokal sheriff, och vinner förstås. Innan dess har dock den hittillsvarande sheriffen hunnit köra ihjäl sig medan han försökte köra Buford av vägen. Buford lär sig också lagen, och sätter snart domaren på plats. På dasset, faktiskt, för han hittar en lagtext som säger att det är sheriffen som avdelar lokal åt domaren, varför han placerar denne var han anser att han hör hemma - i stadshusets källartoalett...

En hård kamp mellan Buford och skurkarna följer, och den slutar inte ens när Bufords hustru Pauline skjuts ihjäl vid ett landsvägsöverfall den 12 augusti 1967, där Buford givetvis var målet - den tredje gången han överlevde ett attentat mot sitt liv. Hustrun överlevde dock inte, och Buford fortsatte senare sin kamp för att upprätthålla lagen och bekämpa korruption. Pauline hade hela tiden varit emot att han ställde upp som sheriff, och nekade honom till och med att bära annat vapen än hans egna, handgjorda basebollträ, modell större. Ett basebollträ som blivit hans signum, och som han oftast avbildas med idag.

Sheriffen som vägrade att dö (Sheriffen rensar stan på video) klipptes ned med halvannan minut i Sverige. Filmen känns kanske lite daterad idag, och den lider av en del skönhetsfel (som att micken allt som oftast syns i bild), och tidens tand har inte varit helt snäll mot den. Men den mustiga - och någorlunda sanna - historien i kombination med Joe Don Bakers fysiska, och ibland väldigt charmiga, spel gör den ändå till en mindre klassiker. Och denna moderna myt, den levande legenden om sheriff Buford T. Pusser, lever vidare, bland annat i form av en restaurang som drivs av hans dotter. McNairy county i Kentucky var känt som det kanske värsta i hela USA vid den här tiden då ligor från Nashville styrde detta och andra counties med våld, hot och korruption. Vid tidpunkten för mordet på sin hustru var Buford redan förstasidesstoff, och några år efter detta skrev han filmkontrakt. Snart levde han upp igen, och han fick smak för snabba bilar och snabba kvinnor. Den 21 augusti 1974 hittades han dock död bredvid sin nya Corvette. En "mystisk" olycka sades det, och det var kanske trots allt bara just "en olycka" ändå. Fallet lades ner. Buford Pusser blev 36 år.

Även filmen har en egen historia. Elizabeth Hartman, som spelade Bufords bräckliga hustru, var mer än bräcklig själv. Hon skulle fyllt 60 på lillejulafton i år, men kastade sig ut från sin lägenhet på femte våningen redan 1987. Då hade hennes karriär gått i stå och var icke-existerande sen flera år tillbaka. Hon kommer för alltid att kommas ihåg för denna roll, samt den i Clintans flopp Korpral McB anmäld saknad (1971). Den sista spelfilm hon gjorde var Larry Cohens varulvsfilm Full moon high från 1982. Och vackra Brenda Benét i rollen som "horan med det stora hjärtat" var vid tidpunkten för  den här filmen gift med Bill Bixby, Hulken i TV-serien, och hade avslutat sin redan korta filmkarriär - Snuten som vägrade att dö blev faktiskt hennes sista film. Hon skildes från Bill 1979, och efter att en skidolycka två år senare tagit deras gemensamma - och hennes enda - barns (Christopher, 7) liv, blev hon helt förkrossad och tog senare sitt eget liv även hon, dock genom att skjuta sig i munnen knappt två år efteråt. Ex-maken Bill dog i cancer 1993.

Filmen fick faktiskt inte mindre än två uppföljare och en TV-serie om sju avsnitt, alla med vår egen Bo Svenson (som ses i kommande Kill Bill: Volume 2, den 16 januari) i huvudrollen; Hjältar dör också... (1975) och Polissheriffens hårda fight (1977). Mer om dessa en annan gång. Kanske...