Ed, Pete och Shaun har en lägenhet ihop. Ed är den evige tonåringen utan jobb, men med skitiga kalsonger. Shaun har både jobb och flickvän, men inte så länge till. Pete vet vi inte mycket om, mer än att han inte gillar Ed överdrivet mycket. Visst, han kan härma orangutangen Clyde från Clintans komedi Den vilda fighten (1978), men det är några år sen han skrattade åt det.

Då Shaun glömmer boka bord på restaurang Fulci's (sic!) till treårsmiddan och i stället föreslår en träff på stamlokuset The Winchester dumpar Liz honom. På radion hörs nåt i bakgrunden om en satellit som trillat ner över London och det dröjer inte så länge innan folk börjar bete sig märkligt i bakgrunden. Den förkrossade Shaun märker dock inget av allt detta när han vandrar hem i natten på fyllan. Först morgonen därpå inser han att nåt är på gång när det står en zombie i trädgården. Den får sig en fet smäll och trillar rakt över en påle så den spetsas och blodet sprutar. Via TV får de reda på det klassiska sättet att avspisa zombier, nämligen genom att förstöra hjärnan eller helt enkelt skilja huvudet från kroppen. En kunskap som visar sig komma väl till pass rätt snart, då deras hus invaderas av zombier. Och Pete är en av dessa. Som raskt får skallen inslagen av sina sambor.

Nu kommer Shaun med en plan: hämta morsan, hämta Liz och slå ihjäl styvfar. Ja, han hade visst blivit biten kvällen innan, så det var nog lika bra. Shaun har ändå aldrig gillat den karln. Det visar sig dock inte vara så lätt att bara slå ihjäl honom sådär utan vidare, han verkar rätt kry. Så han får åka med mamma, Ed, Liz och de andra i bilen, och nu beger de sig iväg på en tur som innefattar en hel del bekymmer innan de kommer fram till hans älskade pub, där slutstriden ska stå. Och uppblandat med en hel del såpopera har detta blivit en riktigt lyckad drift med de klassiska zombiefilmerna, och en kärleksfull sådan. Det är tydligt att skaparna av Shaun of the dead gillar de gamla filmerna av George Andrew Romero, och filmen innehåller massor av både visuella och verbala gags och referenser till filmer som Night of the living dead, Dawn of the dead, Day of the dead och Let sleeping corpses lie!, samt TV-serien Spaced (vilket jag dock inte har nån glädje av...). Skaparna av denna brittiska kultserie, Edgar Wright och Simon Pegg, har även skrivit manus till Shaun of the dead, och Pegg spelar dessutom Shaun medan Wright åter regisserar. Från Spaced har man också hämtat Nick Frost i rollen som Pete, och från filmerna Guest House Paradiso (där även Simon Pegg medverkade) och War zone har man hämtat vackra Kate Ashfield.

Detta gäng anpassar sig snabbt till den nya situation som uppstår, och har inga problem med att hitta på olika sätt att avrätta de levande döda på - LP-skivor går till exempel riktigt bra, gärna soundtracket till Batman (men ge fan i Stone Roses!). Att skjuta ihjäl gamla polare och sin morsa var lite svårare, men det går bara man vill. Filmen innehåller en hel del grisiga splatterscener och några scener med äcklig romantik, och allt är gjort med massor av glimtar i ögat, både hos aktörer, manusförfattare och regissör. Soundtracket bidrar till detta, och man blandar friskt; Chicagos smöriga If you leave me now varvas med The Specials Ghost town och - minsann - Zombi med underbara Goblin (från Dawn of the dead, som ju hette Zombi i Italien). Alla dessa faktorer sammantaget har detta blivit nåt så ovanligt som en lyckad skräckfilmsparodi. Såna har det inte gjorts så många (se tidigare krönika i ämnet), men det finns några lyckade (Vampire's kiss är väl en av dem). Desto roligare när det då dyker upp en sån här fullträff.

Fotnot: Simon Pegg har också skrivit originalmanuset till en kommande, norsk datoranimerad långfilm som ser ut att bli Norges dyraste film någonsin, Släpp Jimmy fri, om en drogad elefant som rymmer från en cirkus...