Ofta förvånar det mig hur många buddy-filmer jag egentligen har sett. Vad är egentligen lockelsen? Det är samma skämt anspelande på fysiska otillräckligheter, sexuella avvikelser och etniska karikatyrer som det alltid har varit. När Jackie Chan för några år sedan slogs ihop med Chris Tucker i Rush hour-filmerna talade många kritiker om det revolutionära med att ha en asiat och en afro-amerikan i de ledande rollerna. Få såg genom klyschorna.

Min inställning till Jackie Chan är tvetydig. Han verkar å ena sidan vara så rackarns snäll och sympatisk, om man dessutom bortser för det faktum att han är Gene Kelly, Charlie Chaplin och Bruce Lee i en och samma kropp. Men på samma gång är han så jävla präktig att det står mig upp i halsen. När han ställs emot Owen Wilson/Roy O’Bannon får han återigen representera den där ”snälle immigranten” som tar sig för hakan inför Roys putslustigheter om alla fotomodellerna som slängs in till höger och vänster. Hans kinesiska bakgrund blir reducerad till en sävlighetspastisch och kvar är egentligen enbart hans speedade balettartade fight-teknik, som väl antagligen är det enda skälet till varför nån vill se filmen.

Men vad skiljer då Shanghai Knights från andra buddy-filmer i den märkliga actionkomedigenren. Ja, egentligen är det väl främst tidsscenariot och miljöerna. 1800-talet skildras sällan så här respektlöst anakronistiskt, vilket blir ett plus. Precis som Moulin Rouge kavlade ihop 1900-talet till en enda stor deg av musik och dans, får här den brittiska pophistorien ackompanjera hjältarnas bravader. Som när Roy skämtar om sin äktenskapliga framtid med att barnen kommer heta Vera, Chuck och Dave (som i Beatles When I’m sixty-four).

I övrigt lämnar inte intrigen något outplånligt intryck. Kejserliga sigill från Kina, blodshämnd och kamp om den brittiska tronen är vad det handlar om. Sheriff Chun Wang/John Wayne och Roy måste bege sig till London för att hämta tillbaks det anrika sigillet och på samma gång rädda det brittiska drottninghuset. Självklart ges tillfälle för Jackie att kasta sig omkring i häpnadsväckande akrobatik och däcka skurkarna med allt från stegar till skeppsluckor. Och för Owen att dra en hel del one-liners som när de är självironiska ofta är riktigt bra. Så i princip som vilken buddy-movie som helst - en som kan knocka skurkarna och en som kan tjafsa dem till döds.