För att göra den ultimata och verkligt realistiska vampyrfilmen bestämmer sig regissören F.W. Murnau för att engagera en riktig vampyr för rollen som vampyr i den numera klassiska stumfilmen Nosferatu. Avtalet med den läbbige "skådespelaren" Max Schreck (schreck betyder skräck på tyska) går ut på att Schreck spelar sin roll genom filmen och att han för det får ta för sig av filmens kvinnliga stjärna, Greta. Självfallet är detta ett avtal som bara regissören och vampyren känner till och de övriga arbetarna behandlar Schreck som en extremt underlig och skräckinjagande skådespelare som kanske lever sig in lite för mycket i sin roll. Men ju längre filmarbetet framskrider förivrar sig vampyren i sällskapet och kan inte hålla tänderna ifrån Murnaus filmarbetare. Och till slut har de, genom en hel del trixande och kompenserande för att tillgodose Schrecks önskemål, kommit fram till den laddade slutscenen.

Visst är det långsökt att regissören Murnau verkligen skulle ha hittat en vampyr och sedan låtit honom spela huvudrollen i sin film. Går det att göra en intressant och bra film med en sådan underlig historia? Mitt svar är ja, intressant blir det i alla fall. Jag hade först mina tvivel men det är ändock inga problem eftersom skådespelarna i rollerna är så bra. Jag är mest nöjd med att John Malkovich fått rollen som den egensinnige regissören eftersom han är den typ av skådespelare som gärna artikulerar och framför sina repliker som vid teater. Det är inte säkert att det fungerar i alla filmer men just här blir det perfekt och passar den stil som filmen har. Jag har aldrig hört talas om filmens regissör tidigare så jag vet inte vad han har för bakgrund, om han sysslat med reklamfilm eller något liknande, men filmen har en skön stil som går väl med handlingens känsla. Greppet att filma dom filmade scenerna i svartvitt men resten av filmen i färg fungerar mycket bra.

Förutom Malkovich måste jag ge en eloge till Willem Dafoe. Visst ligger mycket av hans roll i sminkningen och make-up effekter som hans extremt långa naglar men det hade ändå inte funkat övertygande och skrämmande om inte Dafoe hade gjort något alldeles extra med rollen. Det finns faktiskt vissa bitar i filmen då jag ryser till lite när han är riktigt läskigt vampyrlik. Däremot skulle jag vilja säga att filmen är mer intressant än skrämmande. Det krävs lite mer för att jag skulle erkänna den som den rysare den utger sig för att vara.