På TV visas det gammal skåpmat, och på videofronten händer det inte så mycket nytt om man inte importerar själv från USA och Hongkong. Men nog finns det bättre filmer att släppa än James D. Decks tre år gamla, erotiska thriller (Two) Shades of blue, som är så usel att man sitter och skäms å skådespelarnas vägnar hemma i TV-soffan.

Supermodellen (vafan det nu betyder…) Rachel Hunter spelar framgångsrika författarinnan, Susan Price, som hamnar i bråk med sin blivande man Jack Reynolds. Strax eftertåt hittas han mördad, och hon är huvudmisstänkt. Så vad gör man när man är misstänkt för mord, men är oskyldig och antagligen kan bevisa det? Man flyr så klart, annars hade det inte blivit nån film! Susan antar namnet på huvudpersonen i sin bästsäljande bok, Judith  Anderson, och tar anställning på det telefonservicebolag för döva varifrån det skickats utpressningshot till Jack, som misstänktes för anstiftan till mord innan han själv dog. Och givetvis får hon jobb direkt, liksom hon snart, som av en händelse, kommer i kontakt med den döva, kvinnliga distriktsåklagare, Beth McDaniels, som handhade fallet med hennes man. Givetvis dras Susan till den mystiske uppringaren som ringer Beth, och långt efter oss andra inser hon vem han är och vad hans verkliga intentioner är.

På detta telefonbolag läser hon upp textade samtal från döva till dem de ringer upp, och omvänt skriver hon ner inpratade meddelanden till döva i en därför avsedd s.k. TDD-telefon. I ett jobb med tystnadsplikt kan du i princip berätta att du ska mörda presidenten, eftersom personalen är nödd och tvungen att hålla käft. Dessutom kan personalen få ”njuta” av snuskiga samtal mellan döva och hörande. Vilket vi också får göra, tyvärr. Vid ett sådant samtal som "går hela vägen”, så att säga, får vi också vara med och tjyvlyssna, vilket delar av Susans chefer också gör, med komiskt resultat.

Mindre komiskt är det att än en gång få se Gary Busey som överspelande hårding, Eric Roberts som ”härlig, härlig, men farlig, farlig” uppringare (givetvis visar han sig naken än en gång…) och stackars Marlee Matlin, en gång Oscarsbelönad för Bortom alla ord (1986), men som haft svårt att hitta bra roller sen dess, vilket givetvis beror på det faktum att hon inte bara spelar döv, utan är det också. Och så Rachel Hunter sen, som ser ofrivilligt komisk ut i sin peruk. Övriga skådespelare ska vi bara hålla tyst om. Endast regissör Beck har lyckats någorlunda med sina intentioner, att skapa en het, erotisk thriller. Men med det material och de skådisar han har haft att jobba med kan man inte begära för mycket. Filmen är snygg, men fruktansvärt dålig.