Shade är en rätt kass film om några korthajar (och deras fagra damer i tajta klänningar som klistrats på dem) som inget hellre vill än att spela skjortan av legendaren "The Dean" Stevens (Sylvester Stallone, som ser gammal och trött ut i denna biroll) en gång för alla.

På vägen mot resans mål måste de spela ihop lite kontanter, och det gör de bägge irländarna, Charlie (sköne Gabriel Byrne, för alltid ihågkommen för stenhårda Miller's Crossing) och hans "praktikant", Vernon (Stuart Townsend, en gång i fräcka Shooting fish med den då okända Kate Beckinsale), i maskopi med en ny förmåga, Jennings (Jamie Foxx, snart aktuell som Ray Charles i Ray) som de raggat upp. Givetvis går det åt helvete redan från början, då Jennings spelar bort $80.000 som inte är hans, utan "lånade" av mafioson Malini. Så nu vill det till att de verkligen skinnar The Dean så fort som möjligt, och direkt efter en shoot-out med Malinis lakejer hamnar de vid spelbordet där det blir upp till Vernon att försöka slå den falskspelande legendaren. Må bäste fuskare vinna...!

Problemet med denna typ av film är att den i första hand är en lurendrejarfilm i stil med Matchstick men, argentinska Nine queens, Falskspel och flera av David Mamets filmer (framför allt då En bricka i spelet från 1987 och Spanish prisoner från 1997). Den är alltså inte så mycket en pokerspelsfilm som Rounders - Sista spelet eller, för den delen, Cincinatti Kid från 1965, utan handlar om rufflare som ska blåsa nån gigant, helt i enlighet med vad som skedde i klassikern Blåsningen 1973. Alltså vet vi redan från början att filmen går ut på att inte bara försöka bluffa The Dean, utan även oss i publiken. Men hur överraskande är det när man sitter och väntar på överraskningen...?!?

Nä, denna film skulle fått göras av debutanten Damian Nieman, före detta korthaj och illusionist, i en kanske nyskapande lågbudgetversion så som var tänkt från början, innan gamle (f. 1941) skådespelaren Bo Hopkins fick syn på manuset och, med erfarenhet från ett enda producentjobb härom året, bestämde sig för att ordna finansiärer och agera verkställande producent för Shade - och ge sig själv den sedvanliga slafsig snut-rollen. Annars är han mest känd från tre av Sam Peckinpahs allra, allra bästa filmer (och så läskiga rysaren Femte våningen och kanonfilmen Midnight express, bägge från 1978). Hans filmdebut skedde ju i Det vilda gänget 1969 där han inte var med så länge, sen fortsatte det med Getaway - rymmarna (1972) och avslutades med Killer elite - Mördargänget (1975).

Att det sen inte är bra för hälsan att stjäla från maffian, det fick vi lära oss redan i och med den underbara Fallgropen från 1973, med Walter Matthau som en av dem som av missstag snodde pengar av maffian.