Filmen utspelar sig i dagens Los Angeles där man får följa elva olika personer vars öden och liv vävs ihop till en och samma historia. Hannah (Geena Rowlands) och Paul (Sean Connery) har varit gifta i nästan 40 år men har glidit isär och vill komma varandra närmare medan tid finns. Meredith (Gillian Andersson), en singelkvinna i sina bästa år är rädd för män, kärlek och sina egna känslor men faller ändå för den oemotståndlige "to good to be true-killen", Trent (Jon Stewart). Gracie (Madeleine Stowe) som ledsnat på sitt äktenskap tröstar sig med att ha sex med Roger (Anthony Edwards) på olika hotellrum kväll efter kväll. Samtidigt som hennes äkta man Hugh (Dennis Quaid) tillbringar sina kvällar med att ljuga ihop diverse historier för ensamma kvinnor ute på krogen. Joan (Angeline Jolie) en vild ung vacker kvinna stöter ihop med den tillbakadragne Keenan (Ryan Philippe) och blir blixtförälskad. Och sist men framförallt inte minst Mildred (Ellen Burstyn) som följer sin aidssjuke son Marks (Jay Mohr) sista dagar i livet.

Skådespelarensemblen i denna film är det bara att gotta sig i så länge det varar, de cirka två underhållande timmarna. Geena Rowlands är en underbar skådespelerska som lyser upp som en sol efter regn. Gillian Anderson visar upp en helt annan sida än vi är vana att se henne, hon spelar här en bränd kvinna som på utsidan framstår som en känslomässigt hämmad person, men innanför det hårda skalet bubblar det av längtan efter kärlek och närhet. Varför kasta bort sin tid i det överreklamerande Arkiv X? Man ler dock en smula när man upptäcker att inte Mulder kommer flåsande hack i häl. Angelina Jolie gör den bästa uppvisningen av skådespeleri i denna film och henne hoppas jag att få se mer av. Summa summarum är det kvinnorna som stjäl scenen av grabbarna och det kan väl vara trevligt för det händer inte särskilt ofta.

Såna här filmer, där det till en början inte finns tillstymmelse till röd tråd mellan de olika individerna, men där sedan pusselbitarna faller på plats och bildar ett snyggt mönster får man aldrig för mycket av. Vi har sett det förr, exempelvis Short Cuts av Robert Altman och Happiness av Todd Solondz, två briljanta filmer i denna genre. Liksom i Happiness vävs tre systrars liv ihop, men det förstår vi inte förrän på slutet. Denna film når aldrig upp till de två ovannämndas nivå. Men det är absolut ingen dålig film för den skull, den är väl värd en publik för sina lysande skådespelarprestationer. Historien blir tyvärr lite för ytlig för man helt enkelt inte hinner med att porträttera och kartlägga dessa individer på ett välförtjänt sätt.

Och kanske är det som man säger i början av filmen att tala om kärlek är som att dansa arkitektur, svårt med andra ord.