Varför går folk på bio nu för tiden? Den frågan kan man ställa sig. Något entydigt svar är svårt att hitta, men de flesta går knappast för att bli överraskade eller uppleva något nytt. Det märks inte minst på att allt fler av dagens filmstjärnor också är tevestjärnor, och nu verkar tiden vara mogen för att utveckla teveserier till kioskvältare på bio. I USA har Sex and the city överträffat alla förväntningar och slagit biljettrekord, och i Sverige är förhandsintresset för filmen överraskande stort. Med tiden har snacket kring filmen även gjort mig nyfiken trots att jag aldrig har sett ett enda avsnitt. Det gör nu inte så mycket eftersom Carrie Bradshaws (Sarah Jessica Parker) berättarröst direkt ger oss läget medan förtexterna rullar. De fyra huvudpersonerna och deras relationer till sina män presenteras, men lyckligtvis känns det mer som ett avstamp än som en resumé av serien. Det har i alla fall gått tre år, och Carrie är numera en etablerad författarinna med tre böcker på sitt samvete. Hon kilar så stadigt med Mr. Big (Chris Noth) att bröllopsklockorna börjar klämta, vilket strular till förhållandet. Samantha (Kim Cattrall) bor i Los Angeles tillsammans med sin yngre teveskådis Smith Jarrod (Jason Lewis), men ligger mest i parets strandvilla och fantiserar om grannen som varje kväll tar hem nya kvinnor. Charlotte (Kristin Davis) lever lycklig tillsammans med sin Harry (Evan Handler) och parets adopterade dotter. Miranda (Cynthia Nixon) lägger ner så mycket tid på karriär och annat att sexlivet blir lidande, vilket leder till att hennes Steve (David Eigenberg) är otrogen. I centrum står Carries trassel med Mr. Big, medan de övrigas kärleksliv hamnar lite i skymundan. Som roligast är filmen när kvinnorna strålar samman över sina drinkar, med en smart och kvick dialog. Då känns de fyra karaktärerna både levande och sympatiska. Mindre roligt är det när berättelsen går över till att bli reklamfilm för skor och väskor.

Att kläder på film har stort genomslag är inget nytt fenomen. När Clark Gable på 30-talet tog av sig skjortan och blottade sin undertröja steg försäljningen av just dessa undertröjor så lavinartat att marknaden häpnade. Sedan dess har mycket hänt och idag är produktplaceringar vardagsmat inom filmindustrin. Alla märkesnamn som Sex and the city visar upp sänker dock romantiken på ett närmast parodiskt sätt, och i alla fall jag har svårt att förstå varför Carrie hellre vill ha en stor garderob än en förlovningsring. Enligt uppgift byter Carrie kläder inte mindre än 81 gånger under berättelsens gång. Inte underligt att hon blir tossig och deppar ihop när kärleken går vilse. Kaos uppstår i hennes liv och för att bringa ordning anlitar hon en assistent. Det är unga klämkäcka Oscarsvinnaren Jennifer Hudson som stiger in i glamouren. Hennes rollfigur Louise har kommit till New York för att finna kärleken. Hon är en fattig småstadslolla från St. Louis, men det hindrar inte henne från att ömt bära en väska från Louis Vuitton. Har man inte råd kan man alltid hyra väskan veckovis avslöjar hon för Carrie. I det ögonblicket känns märkeshysterin inte särskilt kul. Överhuvudtaget känns Jennifer Hudsons inhopp mer som ett smart drag för att locka färgade och yngre tittare än som en intressant karaktär. Carrie kallar henne visserligen skämtsamt för Sankta Louisa, men hon är inte någon välsignelse och försvinner ganska snabbt ur handlingen.

Även om Louise är en trist karaktär finns det en annan intressant aspekt kring henne: när hon far tillbaka till den trygga kärleken i St. Louis ger hon, lagom till jul, Carrie en DVD i avskedspresent. Det är en klassiker från 1944, Vi mötas i St. Louis, som är en av Judy Garlands bästa filmer, och även om man klassificerar filmen som musikal så är det en chick flick av bästa märke. Det är en blinkning till det gamla Hollywood och en påminnelse om att vissa saker inte förändras. Med Louises avsked lägger sig vemodet över Sex and the city. Vem vill tillbringa julen ensam? Det finns alltid en drömprins därute, även om han med tiden blivit en aning blek om nosen. Därför vill Sex and the city i slutändan vara en modern askungesaga med ett par vackra skor som romantisk ingrediens. För mig som inte sett serien är filmen överraskande underhållande, och jag sneglar aldrig på klockan trots den väl tilltagna längden på dryga två och en halv timme. Om det inte vore för de hämningslösa produktplaceringarna skulle jag reservationslöst ge filmen en trea. Nu gör jag det med tvekan.