Serial Mom handlar om en amerikansk medelklassfamilj och då främst om mamma Beverly (Kathleen Turner). Hon bär på en hemlighet, vid första anblick verkar hon vara den fulländade makan och modern som sätter familjelyckan i förorten framför allt annat. Det gör hon, men man kan ifrågasätta de metoder hon nyttjar för att bibehålla såväl lycka som frid. Hon bakar, städar och är mån om att hennes familj har det bra. Ständigt leende och på gott humör. Som titeln ger en vink om så är hon, då hon tvättat färdigt och källsorterat soporna, en seriemörderska.

Hon slår ihjäl både dotterns otrogna pojkvän, makens missnöjda patient, sonens lärare och flertalet andra som står i vägen. Hon tillbringar även tid med att terrorisera grannkvinnan med obscena telefonsamtal.

Detta är en John Waters-film, men det är inte så uppenbart. Ett skruvat tema dock, om än lite mer nertonat än i filmer som Polyester och Pink Flamingos. Trots det våldsamma temat så är det en oförarglig film, en komedi där glimten i ögat är ständigt närvarande. Den innhåller inte det galleri av bisarra figurer, som märks i många av John Waters tidigare filmer. Därför känns inte Serial Mom så vågad, en liten flört med en bredare publik kanske?

Det är en underhållande film, men är man förtjust i John Waters tidiga produktion så kanske man blir en aning besviken på Serial Mom. Satiren finns där, men den är ganska lättsmält.

Första halvan av filmen är riktigt underhållande men den dalar starkt i andra halvan. Den spårar ut, växlar ner och går på tomgång mot slutet. Kathleen Turner är bedårande som både mor och seriemörderska, det är hon som lyfter en i övrigt ganska tam film. Jag tycker inte att filmen förtjänar mer än en stark 2:a, i en inbördes jämförelse med ett antal andra filmer av John Waters.