Efter att ha medverket på ”fel sida” i ett stort inbördeskrig försörjer sig Kapten Malcolm Reynolds (Nathan Fillion) och hans besättning på att erbjuda sina tjänster och sitt skepp Serenity (svensk översättning; lugn, stillhet) till diverse ljusskygga verksamheter. Hans trogna besättning består av andre styrman, Zoe (Gina Torres), hennes man piloten Wash (Alan Tudyk), köpmannen Jayne (Adam Baldwin) och rymdskeppets mekaniker Kaylee (Jewel Staite). Tillsammans driver dem en frodande verksamhet – ända till The Alliance får anledning att lägga sig i.

Filmen Serenity ska enligt uppgift vara en fortsättning på tv-serien Firefly av Joss Whedon, mannen som gav oss Buffy the Vampire Slayer med Sarah Michelle Gellar som Kung-Fu-sparkande vampyrdödare. Whedons tv-serie föll dock inte väl ut hos bolagscheferna på Fox TV och serien lades raskt ner efter bara elva avsnitt. Själv har jag aldrig sett den och hade inte ens en aning om dess existens före jag såg denna film. Enligt den information jag hittat på nätet var tv-serien Firefly oerhört omtyckt av en trogen skara fans (tydligen inte tillräckligt många) och denna film blir i flera recensioner väl vitsordad. Vad är det jag missar? Dagen innan jag såg denna film ägnade jag lite drygt två timmar av mitt liv åt att se filmen med stor F för alla sci-fi-fans; Star wars episod III - Mörkrets hämnd. Ja, det är sant – det dröjde ända till nu, ett halvår efter dess biopremiär, innan jag såg filmen. Alla ni som sitter i Chewbacca-dräkt ätandes på en korvmacka framför datorn och läser detta lär sätta pälsen i vrångstrupen. Star wars: Episod III - Mörkrets hämnd var så osannolikt dålig att jag nästan häpnade lika mycket som efter det första spektaklet där Jar Jar Binks blev hatikonen nummer ett för en hel värld. I Mörkrets hämnd finns istället en ödla som Obi-Wan rider på och som låter som något från en instruktionsfilm av Malena Ivarsson. Lucas vet hur slipstenen ska dras. Vänta nu… vad händer här, vilken film är det jag recenserar egentligen? Nåväl. Jag gillar sci-fi-film. Ofta är de befriande oförutsägbara. Eller så är det stenhård, snygg action som i Chronicles of Riddick, uppföljaren till Pitch Black, som får en att mysa av välmående. Så det är inte bristande intresse eller fördomar mot en genre som får mig att inte gilla Serenity.

Serenity fick amerikansk biopremiär den 30:e september och har till dags datum spelat in 25 miljoner dollar i USA samt ytterligare knappt 11 miljoner dollar världen över. Med en inspelningsbudget på 39 miljoner dollar ger det i alla fall pengarna tillbaka, en ny lott för Joss Whedon månne? Jag vet inte vad det är, det är bara något med denna film som gör den helt likgiltig för mig. Det är så platt och substanslöst att jag tappar intresset redan efter en kvart. Resten blir bara en trött transportsträcka till eftertexterna. Det är något med huvudpersonen Mal Reynolds som får mig att tänka på MacGyver. Anstränger man sig lite och kisar med ena ögat går det kanske med nöd att få Nathan Fillion att likna Richard Dean Anderson aka Angus MacGyver. (Hur många önskade inte att planet vars propeller MacGyver käckt leendes lutar sig mot i introt till varje avsnitt bara råkade starta av misstag?)

Vad finns mer att säga? Filmen ligger på 203: e plats på Internet Movie Database lista över läsarnas bästa filmer någonsin. Med detta vet jag inte vad jag vill ha sagt. Kanske att filmen inte är helt genomusel. Gillar du Lucas senaste Star Wars-spektakel tycker du om detta. Själv ska jag nog runda av nu för att äta lite fler mandariner samt dricka mer julmust och tänka på annat. Det är ju snart jul!

Vad hette filmen nu igen? Medioker?