Semestersabotören (1953)

Monsieur Hulots entré på vita duken är filmhistoria - som att jämföra med Charlie Chaplins första svingande av käppen eller detektiv Clouseaus första bråk med sin betjänt. Han anländer till en liten fransk badort vid Atlantkusten med sina korthuggna byxor och pipan i mun. Redo att koppla av, tar han in på ett till fasaden gemytligt strandhotell. Inuti blänger dock ägaren ansträngt på gästerna som gärna beter sig tvärtemot vad han förväntar sig. Mest irriterande är väl obalansen mellan hans egen sysselsättning och deras fritid. Till råga på allt kommer då denna gängligt struttiga herre och drar in lort på golvet eller spelar vinylskivor på högsta volym.

Tatis komedi är inte främst till för att gapskratta åt. Den utspelar sig under en weekend och följer inte enbart herr Hulot utan en mängd skilda karaktärer som har kommit till den lilla strandbyn för sol och bad. Där finns det makligt strosande gamla paret med maken i ständigt släptåg, den shortsprydde fadern som har gett hotellnumret till sina affärskollegor (som därav ringer stup i kvarten), en tennisgalen brittisk kvinna och den sympatiska unga Martine som likt Hulot mest är ute efter den friska luften. Om man ska jämföra med Tatis tidigare film Fest i byn, så är Semestersabotören fortfarande späckad med rena slapstick-skämt, till exempel kanotscenen. Men istället för det snabba tempo som utmärker slapsticken och Tatis tidigare vistelse inom genren, så bygger hans andra film på finkänslig karaktärshumor som enbart då och då blinkar åt Chaplinhållet. Framför allt behåller Tati känslan för den stumma humorn som man förknippar med Chaplin eller Buster Keaton. Dialogen är ytterst sparsmakad och om den väl existerar är den närmast otydlig. Istället lockar han till skratt genom att leka med bilddjupet och de olika miljöerna, samt genom att använda små detaljljud som rena gags. Tydligaste exemplet är dörren till restaurangen som ger ifrån sig ett "schvung" varje gång den svänger till (närmast otänkbart som skämt i vilket annat sammanhang som helst), men det går att vara uppmärksam på en hel del annat. Som skorna Martine hittar i sin garderob när hon kommer upp på sitt rum i inledningen. Ett speciellt ritsch när skoparet dras isär avslöjar att sulorna varit fastklistrade sedan förra årets sommar.

Handlingen är närmast obefintlig - Hulot rör sig omkring i den lilla orten, spelar tennis, spelar ping-pong, spelar skivor, paddlar kanot och startar ett fyrverkeri. Men däribland hinner det ske en hel del beteendemässiga krockar med såväl invånarna som de andra turisterna. Däri ligger Tatis storhet. Hans kärlek till sina landsmän skiner igenom alla iakttaganden, vare sig det rör sig om busiga barn eller snörvliga hotellägare. Det smittar dessutom lätt av sig. Semestersabotören är den film som repriserats på svensk bio flest gånger. I relation till hans övriga filmskapande kan Semestersabotören ses som nollpunkten, eller hans idylliska bild av hur livet bör te sig. Fest i byn skildrade en folklighet berusad av lycka efter krigets slut. Semestersabotören visar samma folklighet när ruset har lagt sig och det finns såväl skönheter som småaktigheter att glädjas åt.

Människors nyfikenhet och behov av förströelse, men också irritation gentemot andra är egenskaper som Tati utforskar. Även om filmen har över femtio år på nacken känns betraktelserna lika logiskt naturliga och roande idag. Att den dessutom genererat ett antal tematiska efterföljare, såsom Milos Formans 60-talsfilmer (som i sin tur influerade Roy Andersson), Kjell Sundvalls Vi hade i alla fall tur med vädret och Lasse Åbergs Sällskapsresan, är bara ett bevis på dess storhet.