Inledningen till Steven Shainbergs film säger ganska mycket om vilka förväntningar den utmanar publiken med. Huvudpersonen Lee (Maggie Gyllenhaal) har händerna fastspända i en stång riggad bakom hennes nacke. I övrigt klädd i en strikt svart dress rör hon sig obekymrat genom korridorerna till det advokatkontor där stora delar av handlingen utspelar sig. Eftersom händerna är uppspärrade blir hon tvungen att plocka upp vissa papper med munnen. Efter den emblematiska öppningsscenen, hoppar filmen tillbaks i tiden till den dag då Lee släpps ut ur ett mentalsjukhus där hon behandlats för svåra depressioner.

Hennes alkoholiserade far, överbeskyddande mor och cheerleader-preppiga syster är fortfarande lika distanserade från hennes verklighet som någonsin tidigare. Vilsenheten i tillvaron och missnöjet med en omgivning som enbart visar medlidande utan en gnutta förståelse, gör att hon än en gång börjar skära sig i benen. Den lilla asken där hon förvarar såväl sina vassa verktyg som de antiseptiska medel som ska kunna dölja spåren, är typiskt dekorerad med flickaktiga klistermärken. Ett skuldtyngt kamouflage av barndom över frustrationen av att inte kunna visa sin rätta identitet.

Hon skaffar ett jobb som sekreterare på en advokatfirma hos den mystiske Edward Grey (James Spader). Bakom sitt skrivbord ter han sig upprätthålla en kylig distans till allt och alla. De prydligt städade kontorslokalerna i en sorts 40-talsfashion av bruna toner och tunga draperier vid fönstren, är en temporal oas från allt vad IT heter. Inga datorer i sikte, enbart anteckningsblock och skrivmaskiner. Edward är i sin tur en studie i pedanteri. Stavfel, klädsel, även Lees snörvlingar blir han irriterad på.

Men attraktion uppstår ändå. Lee märker att Edward verkar uppriktigt engagerad i att hon ska hävda sig själv alltmer. Just som man inser att Edward har likvärdiga känslomässiga hämningar, iscensätter han ett möte mellan dem båda på hans kontor. Vad som börjar i en av hans sedvanliga tillrättavisningar övergår i utpräglad spanking. Scenen påminner i sig om både sexuella trakasserier och sadistisk misshandel, och ytterligare svidande eftersom det är helt på Edwards villkor. Men samtidigt problematisk eftersom det är den första uttalat erotiska scenen i filmen.

Det skulle kanske hjälpa om man var insatt i s/m när man ser Secretary. Fusionen av våld och sexuell njutning är stundtals riktigt explicit, även om den samtidigt påvisar två övriga faktorer som inte omedelbart har med sexuella akter att göra. Dels fungerar det hela som en allegori över maktförhållandet mellan kvinnor och män – i detta fall en chef och hans sekreterare, men det är dessutom i just detta specifika fall ett sätt för två neurotiska människor att närma sig varann. Att säga att kärlek börjar alltid med bråk kanske vore att degradera relationen Lee och Edward emellan. Men faktum är att sadomasochismen bygger en slags kommunikativ grund för de båda att utgå ifrån. Och i och med att detta spel tonas ner ju längre filmen fortskrider, blir kärleksförhållandet än mer jämställt. Genom att Lee och Edward dessutom tänjer gränserna för uppriktigheten i deras känslor, blir kärlekens strukturer i Secretary analyserat ur vinklar som sällan förekommer på film.

Samspelet mellan Gyllenhaal och Spader är säreget och har säkerligen krävt en hel del av Shainbergs personregi. Utan en lyckad dialog dem emellan skulle kanske Secretary fallit som ett korthus. Men blickspelet och kroppshållningen hos de båda, och så även hos birollsfiguren Peter (Jeremy Davies från Rädda menige Ryan) är helt fantastiskt. Jag säger bara; assume the position (i biosätet).