Onekligen ännu en i rader av amerikanska filmer som får europeiska biobesökare att se inhemskt istället. Det är med pompa och ståt Gary Ross berättar om 30-talets depression och om the American way - det där alldeles särskilda jävlar anamma enbart företagsamma amerikaner besitter för att ta sig ur en sådan kris. Egentligen är det precis en sådan film man förväntade sig Hollywood att massproducera efter WTC.

I centrum står tre män, den unge jockeyn Red, f.d. mångmiljonären Charles Howard och den gamle cowboyen Tom. Alla lider de av sina egna personliga förluster och förs samman genom satsningen på en häst, lika väderbiten som de själva. Denna Seabiscuit är i sin (ganska sena) presentation en Ferdinand fördriven från sin ek för att missbrukas av sina ägare. Men som Tom motto-aktigt påpekar: "Man ger inte upp bara för att man fått sig några törnar".

Seabiscuit är självklart en vinnare. Ingen större spoiler att avslöja det. Men den är ju också en ultraklyschig symbol för den amerikanska drömmen - att allt kan rådas bot på genom ren viljestyrka. För ett land som ännu är skakat av terrorattacker rätt in i märgen, måste det därför kännas styrkande med en film som väcker det nationella välmåendet. För i Seabiscuit finns inga inbördes motsättningar, inga politiska strider, inget som skapar någon sorts dynamik i personporträtten. Alla är helt enkelt så jävla underbara människor, och allt som hänt dem är så jävla sorgligt. Och det är så jävla frustrerande.

Speciellt är det retande att tre så kompetenta skådespelare som Tobey Maguire, Jeff Bridges och Chris Cooper inte lyckas lyfta manussmörjan till något mer intresseväckande. Och att Gary Ross, som gjorde en ganska rolig retro-skildring i sin debutfilm Välkommen till Pleasantville, inte lyckas alls med att framavla någon känsla av 30-tal och depression är också betryckande. Några kvällar efter pressvisningen visas Sydney Pollacks När man skjuter hästar så... (1969) på TV (för övrigt samma natt som Sverige vakade över Anna Lindh) och jag inser att det går att skildra, inte bara en tidsålder, men även den kollektiva undergångskänslan depressionen drog med sig likt pesten. I Gary Ross film finns inte en endaste scen som hade platsat i Pollacks film. Journalbilder som ska bekräfta såväl depressionens förmedlande av uppgivenhet åt folket som att legenden om Seabiscuit faktiskt var sann och räddade hela nationen, släcker till slut allt hopp. Och även om William H. Macy som energisk radiopratare räddar filmen från totalt sammanbrott, är Seabiscuit ändå ett stendött lopp. Stryk denna häst!